Det är en skön vårdag i april. Vi har bestämt träff i Sankt Olofs församlingshem i centrala Norrköping. Maria Blank möter upp med snabba steg. Hon är glad och har en varm och intensiv blick. Vi slår oss ned i ett av samtalsrummen. Maria berättar sin resa - från att i ilska lämna sin barnatro, söka sin plats och att till slut falla ned på knä och säga ja till Gud.
Utanför ramen med en snedvriden gudsbild
Maria växte upp i en liten bruksort norr om Örebro med en familj som var aktiv i en annan kristen kyrkotillhörighet. Hon började tidigt att lyssna på punk, röra sig i sådana kretsar och ha en annan klädstil än de andra i skolan.
- Jag såg ut som jag gjorde och föll utanför normen. Jag var en ”misfit”, säger Maria.
Hon upplevde också att det fanns en falsk glättighet i den kyrka hon gick till och att hon inte passade in i ramen för hur man skulle vara.
- Jag fick med mig en ganska snedvriden gudsbild med starkt syndabegrepp. Jag lämnade min tro. För mig växte ett starkt behov av att slå mig fri, berättar hon.
Gjorde dokumentärfilm om religion
Efter gymnasieåren i Örebro flyttade konstnärssjälen Maria till Göteborg, där hon bland annat bodde i kollektiv. Hon sökte in till konsthögskolan i Umeå och kom in redan på första försöket. Under studietiden i Umeå lyfte hennes konstnärskap många frågor som handlade om kyrkan.
- Ja, det var ganska argt i början med mycket ilska som behövde bearbetas. Många frågor om vem Jesus var. Jag gick från målning och grafik till att hålla på mer med dokumentärfilm och kortfilm. Filmer som handlade om troende människor, oavsett religion, men också om kyrkans historia, berättar Maria.
Hon beskriver att det väcktes en törst att förstå mer, men att hon absolut inte ville närma sig den kristna tron.
- På konsthögskolan kände jag redan från start att ”jag inte ska vara här”.
Trots att det var ett jobbigt beslut att ta bestämde hon sig till slut för att hoppa av utbildningen redan efter första året.
”Du har inte funderat på att bli präst?”
Hon flyttade tillbaka till Göteborg och började plugga religionsvetenskap. Det var som att hitta hem.
- Jag minns när jag fick första litteraturlistan. Jag gick in på toaletten och nästan grät av lycka för att jag skulle få läsa de här typerna av böcker, berättar hon med ett skratt.
Studierna tog henne till fältstudier i både Portugal och Indien.
- Under dessa år var jag en sökare. Trots nyfikenheten för andra religioner, kände jag någonstans att jag levde med en annan kallelse. Det väcktes en längtan in i kyrkan för mig. Jag började jobba med ett ungdomsprojekt på ett interreligiöst center tillsammans med andra unga som hade vuxit upp i religiösa hem precis som jag. Människor började komma fram till mig och säga ”du har inte funderat på att bli präst?”. Jag avfärdade det starkt, men ibland gick jag till kyrkan och satt längst bak och grät, säger Maria.
”Den största händelsen i mitt liv”
Efter de avslutade studierna i religionsvetenskap kom hon in på en ny konstnärlig utbildning. Flyttlasset gick till Stockholm. Men hon kunde inte fly från den inre maningen som ältade om att bli präst. Tvärtom så intensifierades den och Maria beskriver det som ett lidande där hon varken kunde sova eller äta. Till slut tog hon mod till sig och bokade ett själavårdssamtal med en präst.
- Jag sade till prästen: ”Du får absolut inte titta på mig eller skratta åt mig när jag säger det här, men jag hör en röst inom mig som säger att jag ska bli präst” Då sade prästen: ”Kära du, du har en prästkallelse som du måste lyssna till”, berättar Maria och får tårar i ögonen. Jag frågar henne varför hon blir rörd till tårar.
- För att det är den största händelsen i mitt liv. Första gången jag känt att jag var riktigt älskad. En känsla av att komma hem, berättar hon.
När Maria kom hem efter mötet med prästen valde hon att falla ner på knä.
- Och så bad jag ungefär att nu Gud får du hela mig. Om du vill att jag gör det här så får du fixa det, säger Maria.
Och resten är, som det brukar heta, historia.
Efter det livsavgörande samtalet med prästen ringde Maria sin mamma, som i det tysta suttit lugnt i båten och bett för sin dotter varje dag. Mammans reaktion på Marias prästkallelse var ett lugnt konstaterande ”det har jag vetat länge”.
”Stark samhörighet med udda fåglar”
Hon började läsa till präst och fick genom olika möten upp ögonen för att det var i Linköpings stift som hon ville verka. 15 juni prästvigs hon i Linköpings domkyrka.
Vad kommer du att bidra med som präst?
- Min nyfiken och att jag har oförskämt lätt att möta människor och knyta nya kontakter. Jag har en stark öppenhet för att jag själv har varit en person i utkanten och i ett utanförskap. Jag har fortfarande en stark identitet som en ”misfit” inuti mig. Jag känner en stark samhörighet med människor som är lite udda fåglar. Att få vara med att skapa en kontext där människor möts och där människor får möta Gud. Det är ju en enorm nåd att få tjäna och bygga församling tänker jag.
När vigningsmässan i domkyrkan kommer på tal kan hon knappt förstå att det kommer att hända.
- Det har ju varit min största längtan länge, egentligen längre än vad jag har förstått själv. Vad är mina tankar? Jag blir faktiskt lite rörd när jag tänker på det. Att jag ska få göra det här! Jag känner mig oerhört önskad och omtyckt i mitt stift. Det känns helt rätt, säger Maria.
Vigningsmässa 15 juni
Söndag 15 juni klockan 11.00 är det högtidlig vigningsmässa i Linköpings domkyrka. Biskop Marika Markovits viger då prästkandidaterna Björn Blom (för tjänst i Skäggetorps församling) och Maria Blank (för tjänst i Sankt Olofs församling i Norrköping). Båda prästkandidaternas första tjänsteår görs i en så kallad missivförsamling, vilket är en prästtjänst under handledning.
Text och foto: Filip Ewertsson