Klockan är strax före åtta på morgonen när jag träffar biskop Marika i Tallsalen på Vårdnäs stiftsgård. Hon skrattar och är på gott humör. Det är den andra och sista konferensdagen för ett tjugotal kyrkoherdar i Linköpings stift. Efter en inledande morgonbön tar biskop Marika till orda. Dagordningen består bland annat av en dragning om Linköpings stifts styrdokument. Halvdagen med kyrkoherdarna avslutas med middagsbön i kapellet och därefter gemensam lunch med intensiva samtal i restaurangen. Morots- och ingefärssoppa står på menyn. Marika passar på att fortsätta ha ytterligare en sittning tillsammans med en av kyrkoherdarna. Direkt efter det öppnar hon upp sin dator och har ett digitalt möte och stämmer sedan snabbt av sin e-post innan vi ger oss ut på en kort promenad i de höstvackra omgivningarna vid Vårdnäs stiftsgård.
”Prinsessa i historiska kläder”
Det blir en vandring tillbaka i tiden till den där lilla flickan, som först drömde om att bli prinsessa och klä ut sig i historiska kläder. För att sedan vilja bli författare, kemiingenjör, läkare och till slut landa i valet att bli präst.
- När jag var 12 år började jag att skriva min första bok. Minns inte vad den handlade om. Jag bodde på samma gata som Astrid Lindgren, så jag skrev till henne om mina författardrömmar. Hon svarade att det är bra om jag skriver mycket då, men svaret var kanske inte så entusiastiskt, säger Marika och skrattar.
Trots att hon inte blev prinsessa så slog ju i alla fall drömmen in om att få bära historiska kläder.
- Ja, precis. Mantel, guld och silver. Jag har ingen krona, men jag har i alla fall en mitra och en silverstav.
”Det är nu som jag blir biskop”
Promenaden blir också resa tillbaka till den där allra första dagen i Linköpings domkyrka lördagen 21 januari 2023. Det var då som hon, som första kvinna i Linköpings stift, blev mottagen som biskop.
- Det var ju en helt fantastisk dag med så många människor från samhället och kyrkan på plats. Det var en enormt stark upplevelse. Jag var naturligtvis väldigt nervös och väldigt fokuserad på att göra rätt. Det var nästan lite svårt att vara närvarande i glädjen.
Men när jag stod och delade ut nattvardsgåvorna, och människorna kom fram, då kände jag oerhört starkt: Det är nu som jag blir biskop. Det är det här som är ögonblicket, säger Marika.
”Enastående bemötande”
Biskop Marika beskriver det första året som ett ”enastående bemötande” där hon blev buren av otroligt vänliga och omtänksamma människor i förbön och uppmuntran.
- Plötsligt en dag skickade en dam från en syförening ett lila förkläde till mig med duvor på. Jag tycker att det har varit en god och hoppfull anda hos kyrkoherdar, prostar och i stiftsledningen. De har varit ovärderliga och utforskat de utmaningar vi står inför. Bland annat genom satsningen och utvecklingsarbetet Fokus konfirmand, säger Marika.
”Fokus konfirmand är ett fantastiskt exempel”
Tiden springer i väg under vår promenad. Vi hoppar in i bilen och fortsätter vår intervju på vägen mot nästa programpunkt för dagen, den i Kisa. Marika tycker att det svåraste i uppdraget är att det är så brett.
- Jag måste finna mig i att det bara är i ett ytterst fåtal frågor som jag kan och hinner fördjupa mig. Det roligaste med att vara biskop är de ögonblick i stort och smått där jag känner att jag kan göra skillnad. Det är värdefullt och roligt när någon kommer fram och säger att jag inspirerat dem, berättar Marika och fortsätter:
- Efter drygt 2,5 år som biskop är vi redan i ett förändringsarbete kring konfirmation med ett otroligt kompetent och väl utformat material. Projektet är ett fantastiskt exempel på att göra skillnad. Tänk att den satsningen kanske innebär att vi möter 300 fler ungdomar i vårt stift det här året.
”Min tro driver mig”
Under tiden som vår bil passerar de vackra höstträden avslöjar biskop Marika att hennes dag drog i gång redan vid femtiden.
- Just nu är jag i en period av tidiga morgnar. Jag älskar de där tidiga morgontimmarna med en kopp te vid datorn innan dagens möten och aktiviteter sätter i gång, säger hon.
Hon erkänner att det ofta blir väldigt långa arbetsdagar och jag undrar hur hon orkar och var hon får sin energi ifrån.
- Jag har alltid hämtat energin i passionen för mitt uppdrag. Ytterst sett är det ju i min tro. Jag har alltid tänkt att min tro driver mig till att vilja. Jag har en stark drivkraft i plikten, som för mig är något fint och som handlar om en djup respekt för betydelsen av mitt uppdrag, säger Marika.
Hon hittar också energi i att umgås med vänner och familj, att slötitta på TV och när tillfälle ges gärna åka skidor eller dyka i varma vatten utomlands.
Ekumeniskt möte i Kisa
Vi är framme i Kisa och parkerar vid Linnékyrkan för ett ekumeniskt möte mellan representanter från frikyrkor och Svenska kyrkan. Efter rundvandringen slår vi oss ner vid fikaborden för ett gott och hoppfullt samtal om det ekumeniska klimatet i det område som utgör Kinda pastorat. Biskop Marika lyssnar och ställer frågor och samlingen avslutas med bön och välsignelse. Vi tackar för oss och beger oss tillbaka mot Linköping.
Nästa 1000 dagar
En hemresa och ett samtal rikare om vad kommande 1000 dagar som biskop kan innehålla. Hon är glad att hittills ha besökt tre fjärdedelar av stiftets 102 församlingar. Att besöka den sista fjärdedelen är ett självklart mål. På biskop Marikas önskelista för framtiden finns också ”att fortsätta ha en stark anda av att lösa saker, hjälpas åt och fokusera på det riktigt viktiga” och att fler medarbetare får lära sig att driva förändringsarbete.
- Om 1000 dagar håller vi på att utvärdera vårt projekt Fokus konfirmand. Jag hoppas att vi då överträffat vårt mål att nå ännu fler konfirmander. Samtidigt kan jag också vara orolig för vart vi är på väg i världen. Jag hoppas att det finns ett starkt stöd för demokratin och att vi arbetar väldigt mycket mer med klimatomställningen i Sverige. Och så klart att fred och försoning får ta mer plats. Då tror jag fler kommer att känna framtidshopp, säger hon.
Kvällsmörkret har lagt sig när vi svänger in vid stiftskansliet i centrala Linköping. Vi vinkar av varandra och biskop Marika försvinner i väg för att snart sätta sig i dagens sista möte.
Text och foto: Filip Ewertsson