Biskop Marikas påskhälsning: Bland livets skärvor finns det som håller

Hela släkten var inbjuden och hon stod i köket och dukade fram sitt finaste porslin, sådant som sparas till de riktigt högtidliga tillfällena. Mitt i allt kom hennes son in och frågade om han kunde hjälpa till. Han har Downs syndrom och behöver ofta mer tid och stöd när han gör saker. Först tänkte hon säga nej. Det var bråttom och mycket som skulle hinnas med. Men så stannade hon upp och gav honom en uppgift: att bära ut kaffekopparna.

Strax därefter hördes ett högt brak från köket. Alla koppar och fat hade fallit i golvet och låg i tusen skärvor. Mamman satte sig ner och grät. I de krossade bitarna tyckte hon sig se alla sina egna krossade drömmar om hur livet skulle bli. Men pojken böjde sig ner bland skärvorna, plockade upp en enda kopp som fortfarande var hel och sa med ett leende: ”Titta mamma, den höll!”

Den scenen är långt ifrån världspolitikens dramatik, men den rör vid samma erfarenhet: hur snabbt det som vi trodde var helt kan brista.

Samtidigt är det en sann berättelse om hur vi människor med ett annat perspektiv, kan se det som fortfarande bär och därifrån hämta kraft mot hopplösheten. Det finns något i den blicken som ligger nära påskens budskap. Att mitt i det som gått sönder ändå kunna se det som är helt. Den blicken skulle man kunna kalla uppståndelseblick.

Vi lever i en tid där oron gång på gång bryter in i vardagen. Nyhetsinslag förmedlar världens nöd rakt in i våra vardagsrum och våra medvetanden. Ofta hinner vi knappt ta in det som hänt innan nästa oro tar vid. Nyheterna berättar om krig, konflikter och ökande motsättningar, samtidigt som tilliten i samhället prövas och försvagas. Och oron stannar inte där, utan speglar sig också i våra egna liv. Många bär på egna erfarenheter av hur något plötsligt brister: relationer som inte höll, framtidsplaner som rasade, sammanhang som vi trodde var stabila men visade sig sköra.

Påsken förnekar inte det som är brustet. Den går rakt in i det – i lidande, sorg och död. Men den stannar inte där. Berättelsen om Jesu uppståndelse säger att det finns en djupare verklighet där livet till slut är starkare än döden och hoppet starkare än förtvivlan. Därför har uppståndelsen i två tusen år varit grunden för det kristna hoppet. Inte så att allt genast blir lätt eller enkelt, utan för att Gud har visat att livet kan bryta fram också där vi trodde att allt var slut. Ibland visar sig detta i det stora och dramatiska. Men ofta sker det i det lilla: i en oväntad gest mellan människor, i modet att börja om när det egentligen känns omöjligt, i förmågan att resa sig trots att man inte riktigt vet hur.

Det finns en verklighet som gång på gång bryter fram mitt i det som gått sönder – också när vi inte ser det direkt och inte vågar lita på det. Det årliga påskfirandet i judisk och kristen tradition bär på ett gemensamt budskap om befrielse, om hur livet kan bryta fram där allt tycks hopplöst. Det öppnar våra ögon så att vi kan se med uppståndelseblick på det som sker: Var finns det som bär? Det som fortfarande är helt? Var kan nytt liv och hopp bryta fram? Påskbudskapet visar oss vikten av en sådan uppståndelseblick som hos pojken i köket när han böjer sig ner bland skärvorna och säger: ”Titta, den höll.”

Biskop Marika Markovits