Det känns som om jag har gått vilse på min livsvandring. Inget är som förut. Det vi är med om nu har vi aldrig varit med om förut. Och när det tar slut? När blir allt som vanligt? Det kan ingen meddela, för ingen vet. Och blir det ens som vanligt? Inte för alla.
Landskapet omkring oss har förändrats, vi känner inte igen oss. Det är ett okänt och främmande landskap, kanske till och med skrämmande.
Vi befinner oss i en period på livsvandringen då några av oss blir mer ensamma än vanligt och plötsligt gör döden sig påmind på ett sätt den inte gjort tidigare.
Vart tog den ljuva sommartiden vägen, som vi sjunger om och som skulle komma nu? Den kommer, men den blir annorlunda.
I dessa tider får vi försöka att hjälpas åt att se det ljusa i det mörka. Vi går tillsammans på denna livsvandring där vi just nu famlar.
Att sätta ord på våra tankar och vår oro kan vara en hjälp i dessa tider. Skriva ned tankarna eller prata med en vän, en diakon eller en präst.
Gud går vid vår sida, även i det okända landskapet, en relation som vi ibland kan ana, i kyrkan (som håller öppet), i naturen, på sjukhuset, i vårt liv, och i samtalet. I förändringen, i uppgivenheten och i hoppet, i hopplösheten och i framtidstron…
För trots allt kommer en sommar, en vändpunkt och en framtid.
catharina helmersson
Församlingsherde i S:t Lars församling