Foto: Royne Mercurio

Språkcafé i Berga kyrka

– Jag tränar på gym, berättar Miriam och visar med armarna hur hon rör sig på crosstrainermaskinen. Det är onsdag eftermiddag i Berga kyrka och språkcaféet har precis börjat.

Vid ett bord sitter Juliette, Nedah, Miriam och Sabrina och pratar med Sandra som är ledare genom Röda Korset. Framför sig har dom en låda med samtalskort med enkla frågor om hälsa och samhälle. Man har precis börjat prata om den första frågan: Tycker du om att träna?

– Jag brukar gå på promenader, säger Juliette. Det rensar hjärnan och dom bekymmer man bär på blir lättare.

Dom andra nickar instämmande och samtalet fortsätter kring var man brukar promenera och att det är grönt och fint i Berga.

– Man mår bra av träning, konstaterar Sabrina. Hon arbetar på olika skolbespisningar i Linköping och får träna sin svenska i jobbet. Men det är skönt att komma hit till språkcaféet. Här vågar man prata svenska utan att skämmas. Här är det ingen som skrattar åt en om man säger lite fel.

– Det är svårt för mig att prata svenska, berättar Miriam och dom andra hjälper henne att hitta dom svenska orden. Jag är pensionär och träffar mest familjen och andra från mitt hemland, men jag är här och jag försöker prata. Här får man får lära känna nya personer.

– Det är viktigt att lära sig svenska så man klarar sig i samhället, fyller Nedah i. Svenska är svårt, men jag hade hjälp av att jag kunde lite engelska, även om grammatiken är annorlunda. För mig är svenska en melodi. Man hör musik. Arabiska har en annan ton. När vi pratar arabiska tänker folk att vi bråkar med varandra, skrattar hon.

– Lever man här så måste man lära sig svenska, säger Juliette. Det är svårt att få jobb annars.

– Kontakten med sjukvården tycker många är svår, instämmer Sandra. Man ringer och ser inte den som man pratar med. Du får kanske inte en tid direkt, utan någon ska ringa upp dig senare.

Sandra plockar upp ett nytt samtalskort ur högen och läser ”Har du bott i något annat land?”. Man skrattar och konstaterar att det har alla utom Sandra gjort och samtalet bubblar vidare.

Vid nästa bord står Christer vid en whiteboard och skriver upp årstider och årets alla månader. Man pratar om när på året man fyller år och tränar datum och veckodagar.

– Jag tycker det är bra att man strukturerar, berättar Christer som är gammal mellanstadielärare och som även arbetat som SFI-lärare i många år. Jag har varit lärare i 42 år och skulle göra samma resa igen om jag fick. Det har varit fantastiska år. Efter jag gick i pension så funderade jag på vad jag skulle göra och att engagera mig i språkcaféet passade mig perfekt. 

– Det är underbart med alla kulturer som man möter här, säger Christer. Jag behöver inte åka någonstans. Jag får möta världen här. Idag pratade vi om hur vackert det är i Bagdad.

En del vill lära sig konkreta saker som årstider och månader, andra vill prata allmänt om varifrån man kommer och hur länge man bott här och så. Det är som en belöning att se att dom får lite hjälp. Jag behöver ingen klapp på axeln. Det här känns gott i hjärtat.

– Många av samtalen handlar om att man hjälps åt att förstå saker, berättar Pernilla Lindén Janson som är diakon och leder språkcaféet. Det är mycket vardagliga saker som vad man säger när man kommer till vårdcentralen, när man handlar mjölk eller lämnar barnen på förskolan. Man får hjälp med livet. Inför valet pratade vi om demokrati och hur man röstar. Vi har bra material och samtalskort som är för vuxna. Det är inga pekböcker för barn, utan istället bilder från olika situationer i samhället som man kan prata om. Vad händer på bilden? Vilka personer finns på bilden?

– Sen är det många som kommer för att få hjälp med läxor, förklarar Pernilla. Då sitter man i rummet brevid så man får lugn och ro. Det är allt från SFI till universitetsstudier. Vi har många pensionerade lärare som hjälper till, men det finns även sjuksköterskor som får vara stöd till såna som går vård- eller sjuksköterskeprogrammet. Vi ska inte göra läxorna åt dom, men man får hjälp att förstå eller se att man är på rätt väg.

– Vi ska starta upp en snickerigrupp, en stickgrupp och en lära läsa-grupp för dom som inte kan läsa, berättar Pernilla. Sen finns det dom som inte har något språk alls och då sitter vi en och en och pratar. I det stora samtalet tappar man lätt bort sig. Det är en trygghet att prata här och ingen behöver vara rädd för att göra bort sig. Det är god stämning och folk är generösa och bjuder på sig själva. Det är mycket skratt. En del fortsätter träffas och kommer hem till varandra och fikar och blir vänner.

– Vi är femton ledare just nu, varav fem är från Röda Korset. Vi träffas alltid en stund innan caféet och stämmer av vad som hände förra gången, om det är något speciellt idag och om det finns något nytt material att använda. Sen fördelar jag så att alla hittar en plats och får hjälp. Jag leder ledarna så att det blir en bra fördelning med struktur och trygghet för alla.

– Det ger mycket energi att vara här och se att det gör skillnad i människors liv. Men det tar också energi så ledarna måste inte komma varje vecka, även om många gör det. Vi blir gärna fler ledare, flikar Pernilla in. Är man intresserad av att engagera sig så är det bara att höra av sig.

Språkcaféet träffas i Berga kyrka  på onsdagar 15.30-17.00. 
Kontakt: Pernilla Janson 013-30 39 06

Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 3 2024)

Språkcaféer

Kom och umgås, dela erfarenheter och prata svenska. Kom med också du som är svenskspråkig - du behövs.