Skatter i mitt liv

Jag minns hur jag samlade skatter på stranden i min barndom med mina systrar. Stranden var vit och oändligt lång och man kunde inte skymta landet på andra sidan havet. Vi hittade vackra stenar som glittrade, vi samlade snäckor och mjuka fjädrar. Vi gömde våra skatter bakom stora stenar, men när vi kom nästa gång hade havet ofta spolat bort dem.

Som ung vuxen anade man kärlekens skatter. Bara jag hittar den människan som förstår mig och bara jag blir förälskad så börjar det riktiga livet…

Och när barnen föddes så tänkte man att större kan det knappast bli. Ett litet knyte i ens famn – och vid sidan av glädjen också oron – det är ju så mycket som kan hända. Vilken skatt att en dag få höra barnet säga ”Du är min skatt” – trots ens fel och brister!

En längtan leder till en annan och även om något visar sig vara kattguld så har det ändå varit ett steg i mitt liv. Jag har lagt märke till att det som jag har försökt tvinga till mig – det har fjärmat sig – och det som jag har släppt taget om, det har kommit till mig.

Jag sitter nu på landet under äppelträdet och skriver. Jag får syn på en räv med tjock svans vid skogsbrynet. Vi tittar på varandra och efter en stund går den sakta sin väg. Livet kommer kanske att krympa till det yttre men samtidigt kan valv efter valv öppna sig i ens inre. Man hittar sakta sin plats som en del i helheten… ja, och glädjen över en liten räv kan vara stor.

Barndomens stränder och nära relationer reflekterar en aning av en större skatt. Och om nu någonting av värde försvann i livets stormar, så kommer vågorna ändå tillbaka. I orden: ”Där din skatt är där kommer också ditt hjärta att vara”, finns en viktig ledtråd framåt.