Skäggetorps kyrka är en kyrka mitt i byn

Skäggetorps kyrka är en plats där mycket händer. Här möts människor i olika åldrar och med olika bakgrunder – i gudstjänsten, barnkören, ungdomsgruppen och i det ideella arbetet. För Katya, Raffi och Miriam är kyrkan mycket mer än bara en byggnad, snarare en del av livet.

"Det är något som drar mig hit"

Raffi Koromlian, 55, beskriver exempelvis Skäggetorps kyrka som en plats där hans rötter finns. Trots att han har flyttat från området kommer han tillbaka, i stort sett varje vecka. Hans barn är aktiva i kyrkans verksamhet och själv är han engagerad i gudstjänsterna och församlingens ideella arbete.

– Vi är en grupp som delar ut nattvarden, tänder ljus och läser evangeliet på arabiska, säger han och förklarar varför han återkommer till Skäggetorps kyrka även efter flytten.

– Jag kan inte ta bort mina rötter. Jag är jättetacksam för prästerna, diakonerna, alla vi har mött. Något drar mig dit, säger han.

En ungdomsgrupp som blivit en familj

Även Katya Shalhoub, 18, trycker mycket på gemenskapen när hon förklarar varför hon trivs så bra i Skäggetorps kyrka. För henne började allt med att en vän tog med henne till kyrkan. Hon konfirmerades 2022 och har sedan dess utbildat sig till ung ledare. Idag leder hon barnsamlingar under gudstjänsterna och är aktiv i ungdomsgruppen.

– I ungdomsgruppen har vi blivit mer som en familj än bara en grupp. Vi skrattar, småtjafsar lite ibland, men ingen tar illa upp. De är som mina syskon. Jag har växt upp i kyrkan och lärt mig jättemycket. Om Jesus, men också om att stå upp för mig själv, säger Katya.

Hon berättar om ledare som har varit förebilder och visat att alla har en plats i kyrkan. Att kyrkan är en plats som ser unga och ger dem ansvar.

– Jag var blyg från början, men i kyrkan har jag lärt mig att ta plats. Jag har fått känna att det jag säger spelar roll. Och det är något jag vill ge vidare, säger hon.

"Här hör jag hemma"

Miriam Åhlen, 39, flyttade till Skäggetorp i augusti förra året och så fort hon klev in i Skäggetorps kyrka kände hon att det var en plats hon ville vara på.

– Det är svårt att säga vad det berodde på – men det är något starkt i att så många olika människor, med så olika bakgrunder, kommer fram till nattvardsbordet tillsammans. Jag blir berörd när jag upplever det och känner att här hör jag hemma, konstaterar hon.

För Miriam handlar tron också om att överbrygga språkbarriärer och om att hitta gemenskap även där orden ibland saknas. Därför har hon också startat en bibelgrupp på lätt svenska i kyrkan, där 20 personer möts varje vecka.

– I en värld där vi ofta delar upp oss blir kyrkan ett konkret tecken på att vi hör ihop. Det är en mötesplats, en möjlighet att dela både tro och liv – även när vi talar olika språk.