Sång för själen

Sång har alltid varit en viktig väg till själen för mig. Som barn var det den sjungna godnattbönen; numera är det mest nya eller gamla psalmer, sjungen liturgi eller körverk. När en psalm sjungs med många verser, eller när en kort Taizé-sång upprepas flera gånger – då händer något i själen. Jag tycker att livet ofta nog är svårt. Vad ska jag göra och hur ska jag agera så det blir bäst? Eller i varje fall minst dåligt? Sånger hjälper mig då.

Mina främsta favoriter är nummer 217, 646 och 96 i den svenska psalmboken samt Dietrich Bonhoeffers underbara dikt „Von guten Mächten wunderbar geborgen“ i originalet eller i Andreas Holmbergs kongenialiska översättning och i tonsättning av Siegfried Fietz (melodin: se Psalmer i 2000-talet). Kan man be som Dietrich Bonhoeffer i Gestapo-fängelset – då är man framme; en starkare tro finns inte. Sv ps 217 hjälper mig en bit på vägen dit: att inte förtvivla, hur mörkt livets omständigheter än ter sig. Ps 646 och 96 går i samma stuk som Birgitta-bönen: Herre, visa mig din väg!

När orden sjungs så tar de längre tid än när de sägs. Tid då orden sjunker in i själen. Orden i sig bearbetas främst av ena hjärnhalvan. Musiken kopplar på den andra. På så sätt ger sångerna och sjungandet näring till förståndet, reflekterandet och själen. Ljudslingorna i mitt huvud, från gudstjänsten eller körövningen, hjälper mig att trevande hitta en stig genom livets tuffa snårskog. Lägg därtill gemenskapen i kören, känslan att uppföra ett härligt verk, att berika församlingslivet och att glädja andra – underbart! Jag är otroligt glad att församlingarna erbjuder en mångfacetterad musikverksamhet för alla. Och det helt gratis!

Anke-Luise Ohlin, sångare i S:t Hanskören