Samtal med Gud

Oavsett hur vår relation till den kristna tron och kyrkan ser ut hamnar vi inte sällan i ett samtal med Gud. Genom livet möter vi olika situationer där samtalet blir angeläget, inte minst när tillvaron gungar. Vid just sådana tillfällen är det många av oss som söker vårt hopp till en bön. Och i kyrkorummet märks det tydligt, när våra ljusbärare fylls med brinnande ljus som uttrycker vår längtan.

Att be tillhör privatlivet för många och sker avskilt i våra innersta rum. Själv tänker jag bönen som min inre människas andning där jag får bäras av en rytm och möta Gud. Ibland formulerar jag mina egna ord, men räcker de inte till får min ordlösa längtan ta vid.

I gudstjänstens gemensamma förbön tillförs en viktig dimension, när vi ber tillsammans. Någon orkar inte mer och söker hjälp. Där och då får vi bry oss genom att bära varandras bördor. Stort och viktigt.

”Jag blir stolt över att leva i ett samhälle med människor som tänker på främmande människor och vill det allra bästa för dem och lägger ner tid för att be för oss”, sa en känd näringslivsprofil nyligen.

Bönen lär mig att ge, den lär mig att ta emot, att låta mig förvandlas. Om jag vill förstås. En av de vackraste och kanske mest utmanande bönerna bads av den heliga Birgitta för många hundra år sedan: ”Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den”. Vågar jag be, än mer leva efter hennes bön idag?