Linköpings domkyrkopastorat

Prata med oss

Kontakt

Linköpings domkyrkopastorat Besöksadress: Ågatan 40 , 58222 Linköping Postadress: Box 2037, 58002 Linköping Telefon: +46(13)205000 E-post till Linköpings domkyrkopastorat Webbplats

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Prata om livet!

– Det är lite som konfirmation. Man pratar om sitt liv, om Bibeln och om tro. Jag tycker om forumet att träffas, prata och lyssna på andra som har en tro, säger Pernilla när jag träffar henne och Ulrika för att prata om den katekumenatsgrupp som de är med i.


 

Vi sitter i en soffgrupp i Hackeforsgården med tända ljus på bordet. Det är här gruppen brukar träffas.

– Jag fick erbjudandet att vara med när min son konfirmerades, berättar Ulrika. Det är ju ganska många år sen jag själv konfirmerades och sen har jag inte varit aktiv i kyrkan, men nu kände jag att jag ville veta mer vad det står i Bibeln, få mer kunskap om tro och vad kyrkan står för. Det är värdefullt att få göra det nu. När man är 15 så har man en syn på livet, nu när man är äldre så har det ju hänt en del saker i livet. Det är lite som andra chansen.

Rena grekiskan

Katekumenat låter som rena grekiskan och det är det också. Det betyder ”en som undervisas”. I den tidiga kristna kyrkan innebar katekumenat dopundervisning för vuxna. Och då, liksom nu, är det ett sätt att lära känna sig själv och att lära känna och få kunskap om den kristna tron oavsett om man är döpt sen tidigare eller inte.

Gruppen ger nya infallsvinklar

– Först kändes det ambitiöst, säger Pernilla, men det har varit på en bra nivå. Vi träffas varannan vecka, så det är inte betungande, utan man ser fram mot de här kvällarna när man får komma hit, prata, diskutera och fundera.

De första träffarna handlade mycket om att lära känna varandra, att berätta om sig själv, sin bakgrund och sin tro. Det gavs mycket tid till det, vilket var skönt.

Jag tror att nyfikenhet och öppenhet är viktigt när man är med i en sån här grupp. Det bygger ju på att alla är beredda på att bjuda lite på sig själv. Samtalet i gruppen är jättevärdefullt. När någon säger något som man inte själv har tänkt på så får man en ny insikt. Det ger så mycket fler dimensioner än om man sitter själv hemma med sin tro och funderar och inte kan ställa frågor till någon.

Inga tvärsäkra svar

– Och så är det bra att man har Annika som präst, som är kunnig och kan guida, fyller Ulrika i. Innan trodde jag att det fanns tvärsäkra svar på allting, men så inser man att det är inte så självklart och det är okej. Det finns inte rätt eller fel. Det är skönt! Jag var nog lite rädd att jag inte skulle tycka eller tro rätt. Man vill ju inte fläka ut sin tro, för det är ju lite skört och jag vill ju inte att det ska bli ifrågasatt, att någon säger att så kan man inte tänka och det är fel. Det var min oro i början, men så är det inte.

– Gruppen består av Annika, som är präst, två medvandrare som gick förra året och fem deltagare, berättar Pernilla. Det är en ganska lagom grupp, alla får komma till tals och det finns en trygghet i gruppen.

Varje träff har ett tema. Vi har sett på film som vi samtalat om. Vi har provat på djupmeditation i Domkyrkan. Idag ska vi prata om jungfrufödelse och andra under. Det ska bli spännande.

– Vi har också filosoferat kring bilder och olika situationer, fortsätter Ulrika. Man får göra sina egna tolkningar och även höra vad andra tänker om det, vilket är värdefullt. Vi har fått önska ganska mycket vilka ämnen som vi ska ta upp. Så det är inte ett färdigt program.

Inte lätt med Bibeln

– Varje gång läser vi en bibeltext. Vi är olika personer som läser samma text högt. Man hör, uppfattar och upplever olika saker beroende på vem som läser. Ofta är det ju svårt att förstå, men tillsammans kan man hjälpas åt för att koppla det till sitt eget liv.

– Detta behöver jag hjälp med, säger Ulrika. Jag kan inte själv bara slå upp Bibeln och förstå. Det är intressant, så det skulle jag vilja göra mer av. Bibeln finns som referens, där man gör små nedslag och får exempel.

– Jag har lärt mig mycket under året, fortsätter Ulrika, och jag vill lära mig ännu mer. Min tro har inte förändrats, den fanns redan innan. Jag sökte inte en tro, snarare att få bekräftat att den var okej.

När vi skiljs åt så konstaterar jag att jag faktiskt inte vet vad de arbetar med och får veta att jag träffat en specialpedagog och en civilingenjör. Men det känns inte så viktigt. Jag har mött två människor med många tankar om livet. Och det är stort nog. ■

Text och bild: Royne Mercurio. Från Liv & Längtan Nr 3 2017.