Hela livet ryms i påsken. Den talar sant om livet. Om hopp, längtan och mörk förtvivlan. Hyllningsropen som blir till krav på korsfästning. Vännen som svek. Förnedring, smärta och död på korset. Allt under några få dagar. Men det är inte över där.
Skildringen av påskens händelser stannar inte vid att sanningsenligt beskriva livets ljus och mörker. Den tänder också det ljus som besegrar allt mörker. Döden är inte slutet. Kärleken, Guds kärlek till sin skapelse, besegrar all död, allt svek, all smärta.
Jesus uppståndelse visar att för Gud är ingenting omöjligt, och ingen för långt borta, inte ens i själva dödsriket.
Ett sant hopp tar sin utgångspunkt i en sann erfarenhet av livet. Därför ligger katekumenatet, som vi skriver om i detta nummer av Liv & Längtan, nära påsken. I katekumenatet talar vi också sant om livet. Utgångspunkten är deltagarnas egna erfarenheter av livet och av Gud.
Dagen efter Jesus uppståndelse vandrar två lärjungar till en närliggande stad som heter Emmaus. Den ena av dem är namngiven, den andra inte – kanske för att vi lättare ska se att den personen kan ha just ditt, eller mitt, namn. De har hört om Guds ingripande i människans livsvillkor, men förstår inte fullt ut vad det innebär.
Plötsligt går Jesus vid Emmausvandrarnas sida. Så får vi tänka kring katekumenatet. Jesus är oss nära när vi tillsammans försöker ta reda på vad påskens händelser och det ljus som uppståndelsen tänt i våra liv betyder.
Roger Karlsson, assistent i S:t Lars församling och prästkandidat i Linköpings stift