Troligen är det så att människan i alla tider i sin relation till Gud har både sjungit och spelat. Det är ett sätt att låta det mänskliga få utlopp för både glädje och sorg men också för stilla tillbedjan.
Musiken står för hela spektrumet från det mest öronbedövande till pausen – den tystnad som också är så avgörande för musiken. Ibland sägs det att lovsången och klagovisan är människans svar på det förunderliga att få finnas till.
Hela skapelsen lovsjunger
Om man går i koromgången bakom högkoret och ser på Domkyrkans berömda Skapelsevävnader av Märta Afzelius kan man på den norra väven förstå vad det handlar om: Människorna tillsammans med valens hopp i vågorna, lodjuret som vältrar sig av vällust, hästarna som dansar och en mammut som råmar sin lovsång från urtiden – här stiger lovsången tillsammans med älgens tysta tillbedjan i skogen. En fågelbalett i vindbyarna svirrar fram sin tacksamhet över livets gåva. Guds ängel är helt uppfylld av skapelsens svar och nästan hejdar sig av den mäktiga sången från djupet av det skapade. Intill människorna också en tupp som minner om både vaksamhet och sveket från Jesu vän Petrus och kanske sveket från människan över huvud taget.
Som olika dialekter
I gudstjänsten samlas allt detta och får sina uttryck. Här är musiken ingen dekoration eller ett tillägg utan ett eget språk med sitt eget värde. Som i alla språk finns det olika dialekter och stilar. Man kan vara olika avancerad på sitt språk eller i sin stil. Det kan låta nytt och det kan låta ålderdomligt. Det kan vara vackert och det kan skära sig i örat. Men fortfarande är det ett språk som är bärare av mycket som orden inte förmår uttrycka. Ofta kan den också förstärka just det som orden vill bära. Ibland fungerar den som en nyckel som öppnar rum i människan som man nästan inte visste fanns. Eller tårarnas kanaler så att vi får släppa på fördämningarna.
Delta utan att vara proffs
I Domkyrkan där vi jobbar försöker vi att låta allt detta samverka. Man får vara nybörjare i det musikaliska språket, både som utövare och mottagare. Framförallt får man vara deltagare utan att vara proffs. Vi sjunger tillsammans i gudstjänsten efter vilja och förmåga och det måste inte låta perfekt. Så har vi även några som övar musik för att också musiken ska få möjlighet att ibland få vidga sin konstnärliga potential – som naturligtvis också finns i det musikaliska språket – och som kräver att man kan det musikaliska hantverket och har arbetat med musiken som konstnärligt uttryck. I benådade stunder blir den musiken också verklighet under valven. Ofta öppnas ännu fler kanaler då. Liksom i barnets första försök på sitt instrument.
Hemligheten ligger väl i bredden, och att inget av det ena klarar sig utan det
andra. Vi har musikelever, amatörer och proffs som tillsammans med andra delar det mänskliga livet under valven i ord, sång, spel och handling. Då är det nästan som om Domkyrkan nyskapas i stunden. Musiken och arkitekturen är ju siffrornas språk och vilar i djupet av skapandets möjligheter tills det får liv genom oss.
Text: Sara Michelin, domkyrkoorganist och Christer Staaf, domkyrkokaplan
Artikeln publicerad i Liv & Längtan nr 6 2018