Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Linköpings domkyrkopastorat Besöksadress: Ågatan 40 , 58222 Linköping Postadress: Box 2037, 58002 Linköping Telefon: +46(13)205000 E-post till Linköpings domkyrkopastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Ljusbäraren fyller 50 år

För 50 år sen invigdes den första ljusbäraren i Uppsala domkyrka. Martin Lönnebo som stod bakom initiativet berättar hur det hela startade.

På ganska kort tid har ljuständningen blivit en av de vanligaste böneritualerna i vårt land. En större ljusstake där man kan tända ett ljus som en bön eller tanke för någon är numera så gott som standard i Sveriges kyrkor.

För 50 år sen invigdes den första ljusbäraren i Uppsala domkyrka och det var Martin Lönnebo, som så småningom skulle bli biskop i Linköping, som stod bakom initiativet.

– När Kyrkornas världsråd skulle samlas i Uppsala 1968 var jag kaplan i domkyrkan, berättar Martin Lönnebo. Martin Luther King skulle komma dit och tala, men så blev han skjuten.

Jag tänkte att vi måste göra något för att sända ut ett budskap om folk och försoning. Och samtidigt föra in en ny sed som skulle kunna vara en hjälp i bönen.

Jag tänkte ett träd med ett kors i, vars armar gick ut i de fyra väderstrecken för att samla världens folk i försoning.

Martin Lönnebo tog initiativet till den första ljusbäraren i Uppsala domkyrka. Bild: Royne Mercurio

 – Jag var vän med en kyrkvärd med bra kontakter, fortsätter Martin att berätta, så vi samlade in de pengar som krävdes. Vi anlitade konstnären Olof Hellström som gjorde ritningen till det vi kallade ”Folkförsoningens träd” och sen gick vi till ärkebiskopen som då inte kunde säga nej till förslaget. 

Martin berättar hur en teolog bara något år tidigare hade förslagit att man skulle ha fästen i kyrkbänkarna där man kunde sätta ljus, men det blev ett väldigt motstånd för att det ansågs som en katolsk tradition.

– Men är man lite slug och tiden är mogen så går det.

Invigningsgudstjänsten till Kyrkornas världsråd sändes över hela Europa och där invigdes ljusbäraren. Patriarker, präster och pastorer tände ljus med böner sida vid sida. Det gjorde att spridningen av ljusbärare fick bra effekt. Tio år senare fanns de i kyrkor över hela landet och spreds även vidare till de nordiska länderna och ner över Europa. Det fördes snart in som ett moment i gudstjänsten och även införandet av dopljus kom som en följd av detta.

– När människor som kommer från länder där man har en tradition att tända ljus så känner de sig hemma, tänker Martin.

Ljusbäraren är liksom Frälsarkransen en hjälp till bön. Människor som inte har några ord kan tända ett ljus och påminna den Osynlige om att de finns.

– Jag har sett hur värdefullt det är i samband med olyckor att få tända ljus. Och det fungera över alla åldersgränser. Barn har samma förutsättningar att tända ljus som äldre. Bön är hjärtats samtal med Gud och vi måste hela tiden finna vägar för att den tröskeln inte ska vara för hög för någon.

När Martin blev biskop i Linköping fick han möjligheten att önska något och det blev ljusbäraren ”Paradisets träd” med Livets flod flödande på båda sidor. Trädet är skapat av konstnären Carl-Gustav Jansson. Förra året tändes över 100 000 ljus i Linköpings kyrkor.

– Det är stort att få vara med och plantera ett träd som kan var till glädje för många, avslutar Martin. ■

Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 3 2018)