Under hela dopceremonin så kändes det väldigt skönt. Det var både allvar och glädje och det kändes viktigt för mig att ta ett steg och säga att nu vill jag det här och det betyder verkligen någonting för mig. Det var en sakral dag i själen.
– Mina bröder och jag blev aldrig döpta som barn, berättar Marie. Min pappa tillhörde Filadelfia och där hade man vuxendop och av många olika anledningar så blev det aldrig så. Men tänk att få döpas nu när man är 68 år.
– För ett år sen läste jag ett reportage jag i tidningen Liv & Längtan där Barbro berättade om vad katekumenatet, en samtalsgrupp om tro, betytt för henne och då kände jag att jag måste pröva det här och så blev det.
Barbro har jag nu lärt känna och hon har varit medvandrare i den grupp som jag varit med i och hon var också med vid mitt dop.
– Jag har gått i katekumenatsgruppen under ett år och vi har träffats varannan vecka och vid vissa gudstjänster på söndagar. Vi har fått ta del av varandras livsberättelser och vi har berättat väldigt öppet. Först undrade jag vem som är intresserad av att höra vad jag gjort, men gruppen har varit oerhört mån om varandra på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare.
– Vi har pratat utifrån Bibeln och kyrkoåret också, förklarar Marie. Jag har fått en ny bild av kyrkan. För mig var kyrkan liksom en präst som stod och läste Bibeln och så tänkte jag inte så jättemycket mer på det. Det finns mycket god psykologi i Bibeln och man kan spegla sig i dess berättelser och känna att det finns något som bär. Livet består av jobbiga, svåra saker ibland och ibland är det gott och det är bra. Jag har fått byggstenar som jag saknade tidigare, som gett mig en själslig styrka och en inre trygghet.
– Så när jag döptes var det väldigt fint att vara där med min man och mina vänner i katekumenatet, människor som jag har delat jätteviktiga saker med. De har följt mig och tagit del av min livsberättelse. Jag blir tagen nu när jag tänker på det. För mig har dopet varit att få komma in i ett sammanhang och att säga ja till en kristen tro. Jag tänker på orden som möter mig när jag går in i vapenhuset, där står det ”Du är inte ensam”. Det är en visshet som vuxit sig starkare under året i katekumenatsgruppen. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 4 2026)