Berit berättar att hon vunnit på travet - två kronor. Det skrattas, pratas stickmönster, vardagliga bekymmer och förmedlas små hälsningar från dem som inte kunde komma idag.
– Vi var tre, fyra stycken som samlades från början, berättar Berit som varit med sen starten för 10 år sen.
– Det var Sandra och jag som kom med idén. Jag hade precis blivit ensam och tyckte att det var bra att gå någonstans, berättar Ingegerd.
– Jag gick i pension, fyller Berit i, då ringde Sandra till mig och tyckte att jag skulle följa med. Det var så det gick till.
– Sen har det blivit mer och mer, fortsätter Berit. Några har slutat och några har fallit bort, men vi har varit åtta, nio hela tiden och nu kan vi vara över tio stycken. Vi håller igång varje höst och vår så länge som vi får, för vi vill inte vara lediga för länge. Först stickade vi för oss själva och sydde. Sen vill man ju inte ha allt själv, så vi har skänkt massor.
– Vi lägger tio kronor per gång, berättar Ingegerd och det köper vi garn för. Vi har ett gemensamt lager. Berit är en fena på att köpa garn där det är billigt och bra.
– Vi stickar och skickar till olika länder via Hjärta till hjärta, berättar Sandra. Länge var det till Rumänien, just nu skickas det till Lettland. Och sen var det en period då vi inte fick veta exakt vart det skickades. Det skickas dit det behövs bäst.
– Sen stickar vi små små mössor, tröjor och sockor till Neonatal-avdelningen på Sjukhuset, säger Sandra. De små bebisarna som är födda för tidigt behöver lite extra värme.
– Jag tycker det här är roligt, säger Berit. Det är så många som sitter ensamma hemma så det är bra att komma ut så här. Vi försöker locka fler. Man behöver ju inte sticka, man kan ju bara sitta med och ha det trevligt. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 2 2020)