En vän arbetar på sjukhuset och berättade följande:
En dag när hon gick i korridoren så hörde hon ett ljud som inte passade in i en sjukhuskorridor. Hon hörde fågelsång. En klar drillande melodi, alldeles nära. Men hon såg ingen fågel. Hon tittade in i några salar, inte där heller. Så tänkte hon att en fågel måste ha kommit in i ventilationssystemet i taket. Hon hörde hela tiden melodin, var hon än lyssnade. En skötare kom förbi och blev engagerad. Märkligt nog var drillandet lika tydligt var de än gick. Men ingen fågel. De gav upp och min vän gick in till sitt arbetsrum och satte sig. Här hördes melodin också. Nu kom hon på något. I fickan låg mobilen. Ett barnspel hade aktiverats och på skärmen drillade en liten fågel sött… Hon bar fågelsången med sig hela tiden, det kändes bara som det mest orimliga stället att börja leta efter en fågel på, i sin egen ficka.
I berättelsen om den tomma graven letas det också. Lärjungarna springer det snabbaste de kan när de får höra att graven är tom. Var är han? Precis som när min vän letade efter en fågel, ett bekant ljud på en otänkbar plats, tänker jag att det fanns något vid graven som gjorde att de övertygades om att Jesus varit där. Inte död men levande. Var det en doft? En bekant doft, mild och möjlig att känna igen som hans? Eller en känsla? Blev de plötsligt trygga och uppfyllda av frid där vid graven, så som de tidigare blivit i närheten av sin Mästare?
De övertygas om att det skett något otroligt och obegripligt, men de vet inte var de ska leta! Så de springer vidare. Kvar står Maria. Det blir stilla runtomkring henne, ropen tystnar. Hon ser att den som hon först trodde var trädgårdsvakten är hennes Jesus. Det var inte bara som om han fanns där. Han fanns där hos dem vid graven hela tiden, helt nära.
Kan det vara såhär för dig och mig med? Som för min vän och lärjungarna som sprang runt och letade.
Jag tror att vi har en idé om hur det ska vara att vara troende, leva i relation med Gud eller vandra med Jesus.
Men precis som i berättelserna så blir det sällan så att vi hittar precis det vi söker. Istället börjar det som med fågelsången i korridoren eller den välbekanta doften i klippgraven. Det börjar med att vi hittar något. Som låter, doftar eller känns bekant för oss. Som gör att vi känner oss lyckliga eller lugna. När vi tar emot brödet i nattvarden. När vi sjunger en favoritpsalm. När vi sitter med andra sökare och delar erfarenheter av tro.
I de stunderna känns något bekant. I sådana och liknande stunder, som betyder något för oss, och ger en känsla av frid anar vi honom. Då känner vi att Jesus är nära.
Påskdagens budskap är att våga stanna kvar i det som känns bekant. Fortsätta samtala, sjunga, be, fira gudstjänst. Vara i det som doftar eller känns som Jesus. För om vi vågar vara kvar i upplevelsen tror jag att vi kan få vara med om det som Maria fick uppleva på påskdagens morgon.
Påskdagens glädjebudskap är att det inte är som om Jesus är här. Han är här. Jesus Kristus är uppstånden! Det innebär att Gud lever i ditt liv, helt nära dig, alla dagar till tidens slut. ■
Påskpsalm (melodi ps 21, Måne och sol)
Gryningens ljus visar oss väg,
längs stigar och snår, rädslan är stor.
Där är din grav, dit ska vi gå. Men,
Jesus vår vän kom tillbaka. Kom, för vi saknar dig.
Kom, för vi tror på dig.
Titta, en ängel, den talar till oss!
”Människa hör, lita på mig,
Allt sjunger av liv, ljus är din dag,
fåglar och barn, ja skratta var glad!
För det är sant, Jesus lever.
Tro mig han lever än. Vägen går vidare.
Skynda, berätta om allt ni nu vet!”
Kvinnornas rop nådde vårt hem
här inne var mörkt, många som grät.
Dörren for upp och ljuset sken in,
röster som sa: ”Han är borta.
Jesus var inte där. Ängeln har sänt oss hit.
Petrus, vi tror att han lever igen”!
Gryningens ljus visar oss väg,
längs stigar och snår, rädslan är stor.
Där är din grav, dit ska vi gå.
Men, graven är tom, han är borta.
Mörker har bytts till ljus. Vägen går vidare.
Titta, han möter oss, kom vi går dit!
/ © Karin Thorén