Vi närmar oss advent och jultid. För många av oss innebär den ljus, adventskalendrar, smaken av lussebullar, pepparkakor och luciatåg. För att sedan övergå till pyssel av julgodis, julgranar och paket. Hela denna tid präglas av en förväntan som får oss att förundras över generationer och som i bästa fall skapar goda minnen av glädje och samhörighet.
Detta som jag nyss beskrivit är också en djupt rotad idealbild av hur advents- och jultid borde vara. Ett ideal som får många att känna stress och otillräcklighet då vi både ska leverera på arbetet, trösta gråtande små tärnor med ljus som inte lyser och samtidigt med gott humör peppa familjen att julpyssla ihop i stället för att sitta och titta på varsin smartphone.
Ett ideal som får många att känna stress och otillräcklighet då vi både ska leverera på arbetet, trösta gråtande små tärnor med ljus som inte lyser ...
Vi vet också att jultiden innebär stor oro för många. Hur ska pengarna räcka till att fira jul? Kommer jag vara ensam den här julen också? Blir jag kvar på sjukhuset över jul? Vi som lever tillsammans här i vår stad i Linköping kommer gå samma advents- och jultid till mötes, men vår jul och våra verkligheter ser olika ut.
Inte heller julens budskap är någon idyll. För 2000 år sedan levde många människor i fattigdom och utsatthet under romersk ockupation. De välkända Jesajaorden som vi läser varje jul talar om hopp för ”det folk som bor i mörkrets land”. Gud blir människa och låter sig födas genom en ung och fattig flicka och de första som fick höra julbudskapet var enkla herdar. Och bara några dagar gammal blev Jesus ett av många flyktingbarn i vår värld.
Men mitt i det som kan upplevas mörkt och svårt lyser hoppet, det är julens innersta budskap. Som vi är inbjudna att lyssna till också i år. Ett budskap om Guds kärlek och fred till oss alla.
Liza Hagberg Lerner • församlingsherde i Skäggetorp