En höst av längtan, hopp och uthållighet

När jag var barn så hände det att vi började längta efter jul redan i oktober. Det var den nyfikna längtan, en längtan bort från det vardagliga och vanliga, en längtan efter det ovanliga och annorlunda. Läs domprost Peter Lundborg tankar kring en ovanlig höst.

Hösten 2020 är mer än någon annan höst fylld av längtan. Inte längtan efter det annorlunda utan en längtan efter det vanliga. En hel värld längtar efter att det ska bli som vi är vana vid. Vi längtar efter att vi ska kunna träffa varandra utan att hålla avstånd, utan att räkna hur många vi är, utan att vara rädda för att smitta eller smittas. Samtidigt får vi av en del experter höra att det inte är någon idé att längta för det kommer aldrig att bli som förr. Vi ska lära oss att leva med pandemier i framtiden, med allt vad det innebär. Kanske är det så, kanske är det inte så, jag vet inte.

Men det vet jag att längtan hör till människans väsen, något som framför allt våra författare och poeter ofta beskriver. Vår egen östgötske författare Verner von Heidenstam längtar inte efter människor men skriver: ”Jag längtar hem. Jag längtar var jag går, – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”. Och Erik Axel Karlfeldt beskriver sin längtan såhär: ”Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar. Sakta ett underligt strängaspel tonar igenom dess salar.”

Längtan är något som hör till människolivets villkor, det hör till vårt gemensamma arv. Så länge det funnits människor har det också funnits längtan. Det är som om längtan är inprogrammerad i ett själens dna av Skaparen själv.

I Psaltaren i Gamla testamentet möter oss människans längtan, både som ett förtvivlat rop och som ett hopp inför framtiden. Längtan och hopp hör ihop. Paulus frågar i ett av sina brev: ”vem hoppas på det han redan ser?” och fortsätter ”Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.”

Längtan, hopp och uthållighet – tre viktiga nyckelord den här hösten då inget är som vanligt. Längtan, hopp och uthållighet driver vårt sökande efter mening och mål. Ger vi oss tid att stanna upp, bearbeta och tolka det som sker fördjupas våra perspektiv och möjligheter öppnas att se en mening med det liv vi fått som en gåva.

”Längtan är min arvedel” skrev Karlfeldt, längtan är ett arv, en gåva, som vi får ta emot tillsammans med livet självt. Ett tecken på att vi är skapade av Gud med en mening och ett mål för livet. Längtan kan också vara ett annat ord för tro. En människas längtan efter Gud, längtan efter att våga tro, är på inget sätt mindre värd i Guds ögon än den tro som aldrig tvivlar eller tvekar. Guds svar på vår längtan är Jesus Kristus. Han är den som delat all vår längtan, all vår ensamhet, all vår oro, allt vårt lidande, för att genom sin uppståndelse räcka åt oss det liv som aldrig dör. Men våra liv här och nu är fortfarande fyllda av längtan, samtidigt som uppståndelsens hopp räcks åt oss så att vi kan vara uthålliga – uthålliga i kärleken mot varandra.

Längtan, hopp och uthållighet – tro, hopp och kärlek, ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Det gäller också under hösten 2020.