Min mamma skrev dagbok om somrarna när jag var liten. Små, svarta skrivböcker som fylldes med text. För något år sedan tog hon fram dagböckerna och vi bläddrade tillsammans.
Det som blev allra tydligast var att vi gjorde samma saker, sommar efter sommar. Vi läste om torpet vi hyrde på gården utanför Bjärka Säby slott. Om bad i Sturefors och minigolf i Valla. Om glass på slottet och att släkten samlades på födelsedagskalas. Någon blev stucken av en geting och ett par gånger varje sommar fick vi följa med ut i hagen och hämta en nyfödd kalv. Varje sommar skedde ungefär samma saker och samtidigt var varje sommar unik.
Den senaste tiden har jag tänkt ofta på sommardagböckerna. Hur skulle mitt barnjag reagerat om en av dessa somrar plötsligt skulle ställas in? Eller i vilket fall bli helt annorlunda mot alla de andra? Mycket av det vi gjorde då är inte möjligt sommaren 2020. Med dagens restriktioner hade vi inte ens tagit oss till mina farföräldrar i Östergötland utan blivit kvar hemma. Mitt barnjag hade varit väldigt ledsen och känt stor sorg, det är jag övertygad om. När skolan sedan började igen hade hon känt förlust, som bestulen på ett sommarlov.
Den här våren och månaderna som ska komma har många av oss något att sörja. Ett förlorat sommarlov kanske låter mindre viktigt i jämförelse med allvarligare förluster. Men jag tror ändå att vi är många som ser med oro på sommaren som kommer och som redan nu sörjer att den inte blir som vanligt. Vi är många som brukar samla släkten på sommarkalas. Vi är många som brukar resa runt i Sverige och besöka vänner. Vi är många som har traditioner i våra liv som upprepas varje sommar men som ändå upplevs som unika varje år.
Vårens händelser med coronapandemin är en kris för hela samhället och för oss alla. En kris är en form av förlust för något har förlorats. När vi erkänner för oss själva att vi har varit (och är) med om en förlust den här våren kan också det viktiga sorgearbetet få börja. Jag tror att det kan vara till stor hjälp för att hantera den situation vi alla nu delar.
Ett sorgearbete låter kanske dramatiskt men är nödvändigt vid alla förluster för att vi ska kunna hitta nya sätt att leva vidare. Det hjälper psyket att orientera sig i en förändrad situation. Du kan tänka på sorgearbetet som en sorts inre kompass som hjälper dig att hitta vägen i den snåriga skog som livet ibland kan upplevas som.
Här kommer ett försök att sammanfatta det som händer när vi försöker bearbeta en förlust och hitta nya stigar:
Kompassens nya riktning nås med hjälp av ett antal steg. Det första steget innebär att erkänna vad som förlorats, både intellektuellt och känslomässigt.
Det andra handlar om att genomleva sina känslor. Alla känslor får finnas! Våga till exempel vara arg på alla förändringar som sker runtomkring dig!
Det tredje steget visar vikten av att hitta nya sätt att leva på. Här söker vi aktivt de nya stigarna och vågar gå på dem.
Det fjärde och sista steget handlar om att nyorientera sig, att flytta sin känslomässiga energi från det som var till det som är.
Jag tror att den här vårens händelser behöver sörjas för att vi ska hitta nya stigar att vandra på längs vår livsväg. Jag tror att vi alla har en inre kompass som kan hjälpa oss med det.
”Det kommer nya påskar” sa statsministern i en presskonferens för någon månad sedan. Det gör det, nya påskar och nya sommarlov. Det kan samtidigt vara en klen tröst sommaren 2020. Just den här sommaren kommer inte igen. Psalmens ord blir plötsligt viktigare än någonsin:
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Sommaren 2020 kan ändå rymma ögonblick av glädje. Där kan finnas gemenskap och vila. Där kan finnas glass, bad och oväntade händelser. Det beror på dig och mig. Och på vädret… ■
Text: Karin Thorén • Foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 4 2020)