Domkyrkovaktmästare Mats Hjort hittar bättre i Domkyrkans hemliga rum än i sin egen ficka och har enligt egen uppgift varit vaktmästare ”jättelänge”.
– Det är mötet med människor som kommer till Domkyrkan som gör arbetet så spännande. Det är väldigt varierande och den ena dagen är inte den andra lik. Och så är det ju bra arbetskamrater också, säger Mats med ett leende.
Han låser upp dörren till vinden och Domkyrkans torn. Det är svalt när vi går uppför den första spiraltrappan i kalksten. Vi kommer upp på vinden och Mats berättar om allt från sprinklersystem till att det kan bli en bra bit över 40 grader varmt på sommaren. Vi tittar ut genom luckan till de ”små tornen” och redan här är utsikten fantastisk och försommarvinden blåser betänkligt.
När vi fortsätter uppåt längs nötta blankslitna trätrappor stiger temperaturen. Vi går förbi kyrkklockorna och det gamla urverket till urtavlan. Stegarna smalnar och blir brantare ju högre upp vi kommer. Det är varmt och mörkt nu. Ljuset från Mats mobillampa ger oss en hint om var stegpinnarna sitter. Vid sista avsatsen sipprar en liten fläkt in från inspektionsluckan på över 90 meters höjd. Mats hakar loss luckan och ljuset slår emot oss. När ögonen vant sig ser man ut över staden, S:t Lars kyrka sticker upp och i fjärran ser man hur horisonten böjer sig. Det är bedårande vackert.
– Jag känner en stolthet över att få arbeta som vaktmästare i en sån här historisk byggnad, säger Mats. När kyrkan syns i olika sammanhang kan jag känna att jag är en del av Linköping. Det är ju dessutom Sveriges näst största kyrka och även Sveriges vackraste om jag själv får säga det. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 4 2018)