– Min syster och min mamma dog båda inom en ganska kort tidsperiod, berättar Jens. Det fick mig att börja fundera mycket över livet. I de stunder som livet varit lite mörkare så har jag ändå berättat öppet om det i bloggar och sociala medier. I samband med det var det en kompis som tipsade om en katekumenatsgrupp där man kunde prata om livet.
– Jag har sökt mig till kyrkan sen 90-talet, säger Barbro. Då var jag med på en samling i kyrkan för lärare och i samtalet efteråt så sa prästen att han tvivlade ibland. För mig som var uppvuxen i frikyrkan, där man inte tvivlade, så var detta något oerhört. Det var första gången som jag hörde att man kunde tvivla i sin gudsrelation. Som ung hade jag slagit bakut och vänt allt vad tro var ryggen. Men efter den samlingen så har jag sökt mig till kyrkan i olika sammanhang och känner att jag har kommit hem.
Ordet katekumenat kommer från urkyrkan och betyder vägledning och undervisning. Katekumenatet är en väg in i kyrkan för vuxna som söker en tro. För vissa för första gången och för andra på nytt. De som deltar bildar tillsammans en liten grupp som genom samtal, och i sin egen takt, ges möjlighet att utveckla en personlig tro i församlingens gemenskap. Samtalen utgår från deltagarnas egna frågor och erfarenheter.
– Man delar sina livsberättelser med varandra och allt som sägs stannar i rummet, förklarar Jens. När man hör andras berättelser så vidgas vyerna och man får andra perspektiv.
– Våra ledare, Johannes och Frida, har varit fantastiska, säger Barbro. De har lotsat oss genom bibelberättelser och in kyrkans liturgi.
– Ja, jag har läst Bibeln tidigare, men inte riktigt hittat in, instämmer Jens. Men jag har upptäckt att när jag går på gudstjänsterna så får jag en inblick i Bibelns värld. Bibelns berättelser spelas upp i gudstjänsten.
– Men första gången du skulle gå på gudstjänst så ville du gå med mig för att du var osäker…
– Ja, jag var väldigt osäker. Och det var en del saker att lära sig. När det är en stjärna så ska man stå upp och såna saker. Men nu sitter det i ryggmärgen. Jag tycker att det är skönt att sitta och filosofera över predikan och bibeltexterna.
– Det här året har gett mig jättemycket, tänker Jens och fyller på kaffe. Jag har blivit en tryggare och mer positiv person. Den mörka grubblande sidan som jag har haft hela mitt liv har försvunnit. Livet har fått en mening. För även om jag innerst inne alltid trott på Gud, så har jag ändå tänkt att: tänk om det inte är så. Jag har blivit stärkt i min gudstro.
– Jag har blivit tryggare i mig själv, berättar Barbro. Jag känner mig grundad och avslappnad. En sak som var bra med katekumenatet var att man kunde dela sina tankar och funderingar. Man känner sig inte ensam när man delar. Det är en tröst och trygghet.
– I början fick vi välja bilder som beskrev vår gudsbild, fortsätter Barbro. Jag valde någon naturbild då, men nu skulle jag valt en bild med händer som bär. Jag känner mig buren.
– Det är fantastiskt att man kan utvecklas trots att man är så gammal som jag är, säger Barbro och skrattar, och jag var ändå inte äldst. Vi var mellan 25-80 år i gruppen. ■
Text och foto: Royne Mercurio