– Det är bra att gå på en sån här föreläsning för att få ett hum om alla de frågor som man behöver ta ställning till i samband med ett dödsfall. Det blir dessutom ett naturligt sätt att börja prata om döden med sina närmaste, säger Jörgen Sundeborn, församlingsherde i Berga församling. Tillsammans med Helena Sederström, kommunikationschef i Linköpings domkyrkopastorat håller han i föreläsningen ”Att våga prata om döden”.
Har vi svårt att prata om döden?
– Döden har fått en mer undanskymd plats än för bara någon generation sen, menar Jörgen. Då tog man avsked hemma och förberedde allting själv på ett helt annat sätt. Nu håller vi döden mer ifrån oss och mycket av det som gjordes i hemmet sker nu på sjukhus och institutioner. Vi kommer inte i kontakt med döden på samma vis som förr då det mer var en del av livet. I Sverige har vi längst period mellan dödsfall och begravning. Döden får inte plats i vår almanacka.
– Ja, vi ser inte livet som något som pågår mellan födelsen och döden för vi vill inte att livet ska ta slut, instämmer Helena. Ibland vill den äldre personen inte besvära sina barn med att prata om döden och ibland skämtar barnen bort det och säger: – Men mamma, du ska väl inte dö! Men här finns ett tillfälle att öppna upp för samtalet.
Det finns olika perspektiv. Ibland sker dödsfall plötsligt, men andra gånger vet man att någon snart ska dö. Och då tänker man att det skulle vara lättare att prata om det. Men vi är otroligt duktiga på att stoppa huvudet i sanden och undvika ämnet.
Är det viktigt att prata om det innan? Kan man inte bara ta det när det kommer?
– I vårt individualistiska samhälle, som vi byggt, så har även begravningarna blivit väldigt individualistiska, tänker Jörgen. Det är massor av val och följer inte längre en standard som det gjorde förr. De flesta som inte har planerat en begravning förstår nog inte hur många val man ska göra. Allt från kremation eller kistbegravning till var personen ska gravsättas. Har man aldrig pratat om detta innan så blir det väldigt mycket praktiskt att hantera mitt i sorgen.
– Det är många nya gravskick som har tillkommit, säger Helena. Det är alltid lättare om man har pratat om det innan så man har lite vägledning. Sen måste man inte gå alla önskningar till mötes.
– Det finns exempel där en äldre förälder velat underlätta för sina barn och valt minneslund, men där barnen vill ha en konkret plats att gå till, instämmer Jörgen. Hade man pratat om det innan så hade man kunnat mötas och undvika såna bekymmer.
– Då kan det vara bra med de nya gravskicken som ligger lite mitt emellan. Askgravlundarna har till exempel blivit alltmer populära, fortsätter Helena. Man har en plats med en liten plakett dit man kan gå, men utan någon skötsel.
Människovärdet ända in i döden
– Det blir vanligare att man inte har någon ceremoni alls, säger Jörgen. Det är ett osynliggörande av ett liv som levts.
– Det handlar om människovärdet ända in i döden, tänker Helena. Att det finns en människa som har levt ett liv och betytt någonting för många. Det är samma sak som när man skriver att ”begravningen sker i stillhet”. Då stänger man ute gamla arbetskamrater, grannar och andra från att ta avsked. Där hoppas vi att många ska förstå vad den öppna begravningen betyder.
Är den dödes vilja alltid lag?
– I möjligaste mån ska den avlidnes vilja respekteras, svarar Jörgen. Och då blir det ännu viktigare att vi har pratat om det innan. Då kan man resonera och nå en samsyn. Det är inte lätta frågor att ta ställning till.
– Det finns en tendens att man slopar minnesstund efter begravningen och istället klämmer in tal och fler sånger i begravningsgudstjänsten, berättar Helena. Dels blir begravningsgudstjänsterna väldigt långa och man missar att minnesstunden är en viktig del i sorgeprocessen. Begravningen kan vara hur tung som helst, men i minnesstunden kan tårar, ljusa minnen och skratt få plats tillsammans. Vikten av avskedet går inte att underskatta.
– Att få ta ett ordentligt avsked är en viktig del av sorgeprocessen instämmer Jörgen. Innan man gjort det så är det svårt att gå vidare. Att få minnas tillsammans och plocka fram dom roliga anekdoterna, att få skratta tillsammans och låta gråt och skratt blandas. Det är väldigt läkande att få del av varandras berättelser.Det så fint när det klingas i glaset och någon vill berätta något. Det är en stor hjälp i sorgeprocessen att få med sig dom bilderna och hedra den som dött.
Varför är det kyrkans roll att prata om döden?
– Kyrkan har en väldigt lång erfarenhet att stå i detta, menar Jörgen. När livet är i kaos som det är vid ett dödsfall. Då finns det en ceremoni som bär och skapar trygghet och värdighet, samtidigt som det kan vara personligt. Vi har professionella anställda som har detta som sitt yrke och är vana att möta människor i sorg. Vi har även kostnadsfria sorgegrupper där man kan få stöd och prata med andra som är i samma situation.
– Det är inte så mycket som har förändrats i begravningsgudstjänsten genom århundraden, fortsätter Jörgen. Den stora skillnaden är att vi har flyttat in i kyrkan. Förr var vi ute på kyrkogården. Det är en förändring som skett under 1900-talet.
– Det finns en rit, struktur och trygghet som burit människor genom århundraden, avslutar Helena. Och att få känna att andra har gjort detta före oss, att vi får vara med i en stor ström som flyter genom tiden. ■
Text och foto: Royne Mercurio