28/6-20 Gudstjänst från Kumla kyrka

Välkommen tillbaka till Kumla kyrka! Försommarens skira grönska har vi lämnat bakom oss och vi är på väg in i högsommaren med dess täta intensiva växtlighet. I kyrkoåret är vi framme vid tredje söndagen efter trefaldighet. Välkommen att fira gudstjänst inne i den svala kyrkan med dess varma budskap – ”Förlorad och återfunnen”.

I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.

Nu är vi tillsammans
och du, Gud, är här.
Du är nära
som luften vi andas.
Du ser och hjälper,
du tröstar och förstår.

Vi ber tillsammans vår överlåtelsebön:

Gud,
allt jag gjort och allt jag tänker
lägger jag i dina händer.
Allt stort och allt smått,
allt ont och allt gott:
ta hand om det, Gud.
Amen.

Evangelium

Han sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

(Lukasevangeliet kapitel 15, vers 11-32)

Den förlorade sonen. En berättelse som nog alla här har hört mer än en gång, en berättelse som det har skrivits böcker om, och gjorts konstverk av. Jag tänkte vi skulle fundera över den här liknelsen idag. Vi har en far, troligen en mycket ledsen far. Hans yngste son begär ut sitt arv i förtid för att han vill ut i världen och slå runt. Vi möter alltså en ledsen och besviken far.

Så har vi då den yngste sonen som bara vill slita sig loss. Han vill inte gå i faderns ledband utan gå sina egna vägar. Vad bryr han sig om faderns känslor?

Och så har vi den äldre sonen, han som stannar hemma och sköter sig exemplariskt. Han som går i faderns fotspår och aldrig skulle fråga om att få något.

Fadern ger sin yngste son sitt arv och släpper iväg honom. Vi vet hur det går. Sus och dus och slut på pengar och så hamnar han längst ner på hierarkins stege, ja till och med under nedersta stegpinnen. Det är evangelisten Lukas som skrivet om denna liknelse, och han var troligen av grekisk härkomst. Han var sannolikt läkare och det framkommer ju också av de många helandeunder som finns i evangeliet. Han skriver till en icke-judisk församling, och genom att berätta att den förlorade sonen blir svinaherde talar han om att sonen hade det riktigt dåligt. Grisen var ju ett orent djur, ett djur man inte fick äta och de som eventuellt hade grisar var nog romarna, alltså de som förtryckte det judiska folket, ockupationsmakten. Det var riktigt illa med andra ord.

Den yngste sonen hamnar i ångest och bestämmer sig för att återvända hem, hem till fadern som han sårat så otroligt. Man kan ju undra vad som snurrade i hans huvud när han vandrade hemåt, smutsig, illaluktande, mager och eländig. Ska fadern ens öppna dörren för honom? Ska han få kliva in på gården? Eller kommer det att bli kalla handen direkt? Han bestämmer sig för att be om att bli anställd av fadern som daglönare.

Men så möts han av något annat – han möts av glädje och en öppen famn. Rembrandt har målat det här tillfället. Man ser hur förstörd sonen är. Men också hur glädjen strömmar från fadern som lägger sina händer på hans axlar. Faderns mantel öppnar sig så att sonen nästan kan krypa in där.

Och bredvid står den äldre brodern. Bitter. Han som gjort allt rätt känner att han inte får någonting. Ingen fest. Inte fick han ut något av sitt arv. Inte för att han väl frågade, men ändå! Och här kommer den där uslingen och fadern smälter som vax! Man kan faktiskt se hur bitterheten river i honom. Han som avhålls sig från allt vad synd heter, han som kanske just i bitterhet alltid gjort rätt, men som kanske inom sig vill något annat, han vars hjärta egentligen inte alls har roligt eller trivs, han som aldrig ifrågasatt vad som är rätt och rättfärdigt. Han vill inte delta i någon fest. Särskilt inte för någon som egoistiskt tagit för sig och sedan kommit hem och blivit mottagen som en kung!

Och visst kan man väl känna igen sig! I båda sönerna. Kanske kan vi alla känna igen något från den yngste sonen, han egoisten som fick allt men inte förvaltade det. Och så i den äldre sonen som avundsjukt och bittert betraktar hur hans bror blir förlåten utan att behöva göra något annat än komma tillbaka till fadern. Inte till några särskilda förpliktelser, inte till att göra några särskilda offerhandlingar för att få förlåtelse. Nej, fadern han nog egentligen stått där varje dag och spejat mot horisonten och längtat efter att få se sin förlorade son komma gående hem. Och fadern tar emot honom med glädje och en öppen famn, manteln glider välkomnande upp liksom förlåten till det allra heligaste revs itu när Jesus dog för att alla skulle få tillgång till detta heligaste.

När jag såg den här bilden för flera år sedan hände något som ledde fram till prästvigning i Västerås domkyrka den 13 juni 2010.

Jesus levde bland ”de andra”, de som inte var godkända av fariséerna och de skriftlärde. Det berättas ju att han kom och gick till Galiléen, The Circle of nations, där de som inte godkändes av fariséer och skriftlärde bodde, där de som hade fel religion och nationalitet bodde. Jag tror att han berättade de här liknelserna för att visa på att alla är välkomna till Gud, den barmhärtige Förbarmarens famn. Och nog ligger det en underbar tröst i detta: fastän människan sviker, är egoistisk, går sin egen väg och så ofta vänder Gud ryggen, så spanar och längtar Gud efter varje människa, och mottar henne med en öppen famn, och en mantel som värmer och ger skydd.

Men hur får jag veta det då, kanske du undrar. Ja, kanske är det så att vissheten om det kommer från olika håll. Glädjen och förundran när man håller ett barn i famnen, eller när någon som levt länge smeker ens kind, när en hund slickar ens hand… Kanske är det just det jag upplever när Leonardo, men vita springare, lägger sitt huvud på min axel. Eller kanske av en mäktig känsla när man ser en målning av en gammal mästare. Känslan av att som ett barn komma hem om kvällen och mötas av en vänlig famn.

Sv ps 774

Som när ett barn kommer hem om kvällen

och möts av en vänlig famn

så var det för mig att komma till Gud

- jag kände att där hörde jag hemma.

Det fanns en plats i Guds stora rum,

en plats som väntade på mig.

Och jag kände: Här är jag hemma,

jag vill vara ett barn i Guds hem.

Låt oss be:

Gud, vi ber för alla människor på jorden,
att var och en får känna sig älskad och behövd.
Vi ber att du läker den som är sjuk
och helar det som är trasigt.
Gud, vi ber om förlåtelse för att vi har gjort andra
människor illa.
Lär oss att ta ansvar för våra handlingar
och låt förlåtelsen bli en kraft till förändring.
Gud, vi ber om rättvisa och fred mellan människor
och länder.
Lär oss att förhindra krig och våld,
och låt ditt rike ta gestalt i vår värld.
Amen.

Vi ber alla högt tillsammans:

Fader vår som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja, såsom i himmelen

så ock på jorden.

Vårt dagliga bröd giv oss idag,

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån ondo.

Ty riket är ditt och makten och härligheten

i evighet.

Amen.

Ta emot Guds välsignelse:

Herren välsignar och bevarar er.
Herren låter sitt ansikte lysa över er och är er nådig.
Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin frid.
I Guds: Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.

Amen.

Sv ps 231

1. Oändlig nåd mig Herren gav

och än idag mig ger.

Jag kommit hem, jag vilsen var,

var blind, men nu jag ser.

2. Guds nåd, jag skälvde inför den,

men sedan gav den ro,

och aldrig var den större än

den dag jag kom till tro.

3. Jag kom ur tvivel, mörka djup,

ur vanmakt och ur skam.

Den nåd som bar mig intill nu

skall bära ända fram.

4. Guds löften ger vår längtan svar,

som klippan är hans ord.

Ej bättre sköld och skydd jag har

i himmel och på jord.

/Ingrid Eklund, Karin Hammermo, Ulrika Larsson, Per Nestor och Kenneth Liljeholm