Noels föräldrar och den ensamme mannen hade nästan kommit fram till Betlehem. På vägen dit hade de pratat mycket med varandra. Den ensamme mannen blev förvånad över hur lätt det var att prata med dem. Han berättade om sin fru och alla resor de hade gjort när hon levde.
Noels mamma och pappa tyckte också att det var skönt att ha någon som de kunde prata med. De berättade för honom hur mycket de saknade Noel, att de älskade honom och att de var så stolta över honom. Om hur förtvivlat gärna de ville hitta honom för att kunna säga just det till honom.
”Det har vi inte gjort den senaste tiden. Det var kanske därför han rymde? Vi var bara upptagna med oss själva, våra problem och med arbetet hela dagarna. Inte ens på kvällarna orkade vi lyssna på honom.”
Den ensamme mannen berättade för dem att han var också var ledsen över att han inte kunde säga till sin fru hur mycket han älskade henne.
”Nu är det för sent”, sa han. ”Jag borde ha sagt det oftare. Men dagarna gick bara och jag tog mig inte tid för det viktigaste. Inget är en självklarhet. Det vet jag nu. Och de som vi har runt omkring oss, de är ingen självklarhet heller.” Noels mamma nickade och snyftade.
”Om jag bara visste var han var. Han är ju det viktigaste i mitt liv!”
”Noel! Vart är du?” ropade hon desperat.
Den ensamme mannen stoppade handen i sin väska för att leta efter en näsduk åt henne men drog genast upp handen igen.
”Aj!” ropade han förvånat. ”Det var något som stack mig i fingret.”
Noels pappa tittade på den ensamme mannen och såg att det droppade lite blod från hans ena pekfinger.
”Oj då!” sa Noels pappa, ”Vad har du i väskan? Det ser lite farligt ut. Låt mig hjälpa dig. Jag kan ta ut det.”
Försiktigt kände Noels pappa efter vad som fanns i den ensamme mannens väska.
”Det är något torrt med taggar på”, sa Noels pappa.
Då började den ensamme mannen skratta.
”Jag vet, vad det är”, sa han. ”Det är ju rosen! En torkad ros som jag nog stoppade ner i väskan tillsammans med stjärnkartan. Den köpte jag och min fru en gång för länge, länge sedan. Otroligt att den hållit hela resan. Är den väldigt trasig? Då slänger vi den. Jag har ändå ingen användning för den längre.”
Noels pappa tog försiktigt fram rosen och var på väg att slänga den när Noels mamma ropade.
”Stopp! Vänta! Den är ju fortfarande fin! Ser ni inte det? Jag lägger den i en av mina lerkrukor. Då går den inte sönder mer och kan inte sticka någon heller.” Krukan var sprucken och lagad. Från början hade den varit hel men resan hade varit besvärlig och den hade fått några törnar i packningen. Men den dög gott att ha kryddor i.
Rosen såg medtagen ut. Den röda färgen var nästan svart och blombladen torra och rynkiga. Men man såg fortfarande att det hade varit en ros och man kunde ana doften den ha haft när den blommade då för länge sedan.
Den ensamme mannen blev glad över att Noels mamma räddade rosen. Han hade inte tänkte på hur mycket den betydde för honom. Han blev lite rörd.
”Nu får min ros ligga som en liten skatt i detta bräckliga lerkärl”, tänkte mannen fylld av känslor och saknad.
Den ensamme mannen böjde sig ner nära krukan och tog ett djupt andetag.
”Mmmm! Den doften känner jag igen”, sa han med ett leende på läpparna. Vad ljuvligt det luktar. De kryddorna hade vi hemma i vår örtagård också.”
”Har du haft en örtagård?” frågade Noels mamma medan hon packade ner krukan igen.
”Ja, det hade vi.” svarade den ensamme mannen. ”Vi hade en stor trädgård jag och min fru. Rosor, blommor, grönsaker och örtagården hade så många olika sorters kryddor. Pepparmynta, kamomill, persilja, rosmarin, timjan, salvia, myrra och många fler. Egentligen allt du kan tänka dig.”
”Det låter underbart. Att ha en sådan trädgård är min stora dröm”, sa Noels mamma. ”Men jag är inte så bra på trädgårdsarbete. Du kanske har några råd som jag kan få så jag kan lyckas bättre med vårt lilla grönsaksland. Jag vet inte vad jag gör för fel. Vi har planterat allt möjligt men det vill inte växa. Det kanske jorden det är fel på. Eller så är det för torrt. Jag jobbar så hårt med våra plantor men skörden blir aldrig särskilt stor.”
”Ja, kryddor är inte alltid enkla att sköta om. Men goda råd har jag gott om. Min fru och jag har samlat på oss många knep.” Och med ens var de mitt uppe i en diskussion om frön, plantor, vattning och gödsel. Då kändes vägen inte lika lång.
Väl inne i staden började de att söka efter Noel. De knackade på alla dörrar i Betlehem och frågade alla de träffade om de hade sett Noel med sitt lilla får. Men det var ingen som hade lagt märke till en liten pojke och ett får.
”Han måste ju vara här någonstans!” utbrast Noels pappa till slut. ”Det är här stjärnan är. Det var ju den han pratade om. Eller?”
”Ja, det var det”, sa Noels mamma. ”Han ville visa oss stjärnan. Nu ser vi den och den är så fin! Jag förstår varför han ville att vi skulle få se den. Känner du det också?”
”Menar du att det känns så varmt och fint i magen, när man tittar på den?” frågade Noels pappa.
Med tårar i ögonen nickade Noels mamma.
”Ja, det menar jag. Och jag vill så gärna att vi ska få känna detta tillsammans. Du och jag och vår Noel.”
Noels pappa nickade.
”Kom nu, så fortsätter vi leta efter honom.”
Noels föräldrar och den ensamme mannen gick och letade och letade men de hade inte hittat honom när kvällen kom. Trötta och uppgivna kom de fram till det sista värdshuset och knackade på porten.