Jag kommer fortfarande ihåg dagen jag kom hem efter skolan och såg blanketten från Svenska Kyrkan ligga på köksön, det var en blankett om konfirmation. Där stod att man kunde anmäla sig om man ville konfirmera sig och delta i ett läger, och att man behövde göra det innan ett visst datum.
Jag visste att det var ett stort steg att ta, men samtidigt något jag verkligen ville göra, för att hitta en gemenskap där jag kunde känna mig hemma och inte vara ensam i.
Jag funderade några dagar på det, och på vad det egentligen skulle innebära att konfirmera sig. Det var ett viktigt beslut, och jag insåg att den där blanketten öppnade ett nytt kapitel i mitt liv, ett sådant kapitel som kallade högt på min uppmärksamhet och mitt namn.
När jag kom till Olsnäsgården i Dalarna, den 14 juni, blev vi tilldelade olika rum. Jag kände mig lättad och glad eftersom jag delade rum med min kompis, som jag hade träffat under höstens och vårens träffar. Det kändes lite nervöst i början, men efter ett tag blev jag mer bekväm och började få nya vänner. Ju längre tiden gick, desto mer kände jag mig hemma och trygg.
Det var inte alltid lätt och glatt under lägrets gång. Det var många gånger jag tvivlade, när jag satt i ringar, pratade om tro, livsfrågor, och min egen plats i världen. Men det var också där jag lärde känna mig själv bättre, där jag upptäckte att det inte handlar om att vara perfekt, utan om att våga vara sig själv.
Bland alla mina minnen från lägret finns några som verkligen sticker ut. Midsommaren i Dalarna, med den traditonella lunchen och dansen runt midsommarstången, är ett av dem. Mitt dop, då vi gick ner till Siljan där dopet hölls med Håkan Hellström ”Valborg” i bakgrunden, är ett annat speciellt ögonblick. Där jag var omgiven av människor jag tycker om.
Sen finns också den sista andakten, när ledarna delade ut biblar med en vers de hade valt för varje person. Den kvällen kändes som en stund där vi kom varandra närmare och skapade en stark gemenskap. Det är ett minne som påminner mig om hur viktigt det är att finnas där för varandra och värna om gemenskapen.
Och nu, när jag ser tillbaka, är jag tacksam för att jag tog det där steget. För det gav mig inte bara nya vänner och minnen, utan också en större förståelse för vad det innebär att tro och att vara en del av något större. Det är något jag bär med mig, varje dag.