I de tysta hörnen av våra hjärtan finns det resor som lämnar oförglömliga avtryck, berättelser som ekar genom tidens korridorer. Vår senaste resa till Krakow, Polen, med vår församlings konfirmander, var en sådan resa – en pilgrimsfärd av minnen, lärande och reflektion.
När vi begav oss på denna gripande expedition bar vi med oss historiens tyngd och ansvaret att vittna. Vår destination, Auschwitz, stod som ett skarpt vittnesbörd om mänsklighetens mörkaste kapitel. Ändå fann vi mitt i det sorgsna ekot från det förflutna ett ögonblick av upplysning och förvandling.
I Auschwitz vandrade vi genom de heliga markerna och följde i de som hade lidit ofattbart lidande fotspår. Varje taggtråd, varje fallfärdig barack, viskade historier om motståndskraft och förtvivlan. Ändå, mitt i det här spöklika landskapet, upptäckte vi hoppets frön – berättelser om mod, medkänsla och den obevekliga mänskliga anden.
Vår resa handlade inte bara om att beskåda, utan om utbildning och introspektion. Genom guidade turer och informativa sessioner fördjupade vi oss i historiens krönika, brottades med obekväma sanningar och konfronterade det förflutnas skuggor. Det var en resa som utmanade oss att konfrontera våra egna fördomar, att stå i solidaritet med de förtryckta och att sträva efter en framtid byggd på förståelse och empati.
Ett av de mest gripande ögonblicken av vår resa ägde rum vid Birkenau, där vi mitt bland de tysta minnesmärkena samlades för en liten gudstjänst. Här, mitt bland ekona av våra böner, mottog församlingens konfirmander nattvarden – en symbol för minne, försoning och förnyelse. I denna heliga plats blev vi påminda om vår gemensamma mänsklighet, om de band som förenar oss över tid och rum.
Nu när vi har återvänt hem, bär vi med oss lärdomarna från vår resa – uppmaningen att vittna, att stå emot orättvisor och att odla en värld förankrad i medkänsla och förståelse. Må minnena av vår pilgrimsfärd till Krakow inspirera oss att sträva efter en framtid där historiens eko inte glöms bort, utan tjänar som ledande fyr mot en ljusare morgondag.
I solidaritet och minne,
Maria Ljunberg präst