Wilhelm Peterson-Berger - vägen till Jämtland

När Wilhelm Peterson-Berger sommaren 1889 för första gången reste till Jämtland anade han knappast att landskapet skulle förändra hans liv. Då var han en ung musikstuderande från Västerbotten med stora konstnärsdrömmar och ett växande intresse för svensk folkmusik och nordisk kultur.
Det var genom vänskapen med konstnären Johan Tirén från Oviken och syskonen Arbman i Sunne som hans nyfikenhet på Jämtland väcktes. Särskilt Alma Arbmans berättelser om Storsjön, fjällen och människorna gjorde starkt intryck på honom.

Så här beskriver PB i ett föredrag 1929 sina känslor för Jämtland som han lärde känna första gången 1889.

”En stark lust födde i mitt hjärta att själv lära känna denna miljö, detta säregna landskap, en lust som till sist tog sig uttryck i Jämtlandsresan aug. 1889.”,

Den första resan till Jämtland

Resan sommaren 1889 var både lång och omständlig. Från Burträsk tog han hästskjuts till Ursviken och fortsatte sedan med ångbåt söderut längs Norrlandskusten. Efter övernattning i Sundsvall och en lång tågresa nådde han slutligen Östersund.
Tidigt på morgonen den 5 augusti steg han ombord på ångbåten Trafik som skulle föra honom över Storsjön mot Sunne.
Mötet med landskapet blev omvälvande.
”Oviksfjällens och Åreskutans stora, blåa massor i den klara augustimorgonens solglans dykande fram bakom Digernäsets lundar och upp över de då för mig obekanta öarnas och avlägsna skogsåsarnas lätt fjärrblått disiga barrgrönska.”
Den synen glömde han aldrig.
När han kom fram till Fillsta fick han veta att det återstod en promenad till Sunne prästgård. Han gick långsamt för att inte komma fram för tidigt. Framför honom låg Oviksfjällen i sommarljuset.
Den vandringen kom senare att framstå som livsavgörande.

Den vandringen blev av livsavgörande betydelse för PB:s inställning till Jämtland och dess fjällnatur.  P-B blev, alldeles betagen, i landskapet, i fjällvärlden, i människorna. Han älskade den storslagna naturen, vidderna, årstiderna och allt detta gav honom underlag och inspiration till att skapa den musik han komponerade.

Musik, vänskap och fjäll

I Sunne prästgård gjorde Peterson-Berger entré genom att sätta sig vid pianot och spela ett Preludium ur Holbergssviten av Edvard Grieg. Där möttes han av gästfrihet, musik och långa samtal.
Han fortsatte sedan till Oviken där vännen Johan Tirén vistades under sommaren. Dagarna fylldes av musicerande, konstnärliga samtal och fjällvandringar.
Det var också under dessa första jämtlandssomrar som tankarna till operan Arnljot började ta form. Peterson-Berger berättade senare att det stora ”Jämtlandsmotivet” i operan föddes under de lyckliga ungdomsdagarna i Oviken.
Fjällen gjorde ett djupt intryck på honom.

”Detta första Jämtlandsbesök väckte en fullkomlig förälskelse i mitt hjärta…”

Fjällvärlden som inspirationskälla

Under många år återvände Peterson-Berger till de jämtländska fjällen. Vandringarna blev både rekreation och skapande. Han reste tillsammans med vänner från kulturlivet och hade ofta med sig diktböcker, noter och papper för nya musikidéer.
Särskilt Oviksfjällen betydde mycket för honom. Han beskrev dem som:
”den mest tillgängliga och vänliga av alla Sveriges fjällgrupper…”
Mötet med fäbodlivet, kulningen och lockropen i fjällen kom också att påverka hans musik. Naturen, människorna och folktonen blev en del av hans eget tonspråk.

Frösön och Sommarhagen

Under 1890-talet blev Peterson-Berger sommarboende hos familjen Tirén och Englund boende i Änge gård på Frösön. Änge gård, låg vackert bakom dagens Valla centrum, men var då inte omgiven av någon bebyggelse. Där fann han både arbetsro och gemenskap. Många av hans mest älskade verk kom till under åren på Frösön, bland annat Frösöblomster och operan Arnljot.
1914 stod hans eget hem Sommarhagen färdigt. Där bodde han varje sommar och senare året runt fram till sin död 1942.

Gravstenen vid Frösö kyrka

Efter Peterson-Bergers död restes gravstenen vid Frösö kyrka år 1945. Den skapades av konstnären Olof Ahlberg från Häggenås och invigdes i närvaro av dåvarande kronprinsen Gustav Adolf.
Gravstenen bekostades genom en landsomfattande insamling där körsångare runt om i Sverige bidrog med små summor till minnet av tonsättaren vars musik hade nått in i otaliga svenska hem.
Här, med utsikt över det jämtländska landskap som inspirerade honom genom hela livet, vilar idag Wilhelm Peterson-Berger.