250 år av klockklang över Frösön

Ett nytt torn efter en explosion

När Frösö kyrka började byggas i början av 1100-talet fick den, liksom många andra medeltida kyrkor, ett torn i väster. Tornet hade flera funktioner. Det markerade kyrkans och socknens centrum, kunde hjälpa resande och sjöfarande att orientera sig och – inte minst – bar kyrkklockorna högt över bygden.

Klockorna var dåtidens offentliga högtalare. Deras ljud kunde nå långt över landskapet och kalla människor till gudstjänst, markera dagens olika tider och varna när något allvarligt hade hänt.

Men år 1677 inträffade en dramatisk olycka. Den militära verksamheten vid Frösö läger gjorde att ammunition förvarades i kyrktornet. Krutet antändes och explosionen skadade tornet. Stenar lossnade och sprickor uppstod.

Det blev därmed osäkert att ringa i klockorna. Ett torn som redan var skadat kunde utsättas för stora krafter när de tunga klockorna sattes i rörelse.

Under många år försökte man reparera tornet. Reparationer finns bland annat noterade från 1723 och 1729, men problemen kvarstod. Till slut valde församlingen en annan lösning: ett fristående klocktorn.

År 1754 stod den nuvarande klockstapeln färdig.

Ett jämtländskt landmärke

Klockstapeln byggdes av snickaren och byggmästaren Pehr Olofsson från Dillne i Oviken. Han hade två år tidigare byggt klockstapeln på Norderön och var därför redan känd av kyrkorådet.

Den speciella formen med lökkupol är typisk för jämtländska klockstaplar. Förebilderna fanns bland annat i Hälsingland, där denna typ av staplar var vanlig under början av 1700-talet.

Stapeln vilar på en fyrsidig, spånklädd bod. Därifrån reser sig tolv grova spiror som bär upp klockrummet. Överst finns det vitmålade räcket och den spånklädda lökkupolen med sin höga spira.

Allra högst upp sitter en vindflöjel med årtalet 1754 och en tupp.

Tuppen är en gammal kristen symbol för vaksamhet. Den påminner om berättelsen om Petrus, som tre gånger förnekade att han kände Jesus innan tuppen gol. Därför har tuppen på kyrkor och klockstaplar kommit att förknippas med vaksamhet och omvändelse.

Klockor med hundratals år på nacken

I klockstapeln hänger två klockor. Den stora, som brukar kallas Birgittaklockan, är från 1300-talet och hör till de äldsta kyrkklockorna i Jämtland. Den väger omkring 1,5 ton.

På klockan finns ett gjutarmärke i form av ett kors på en cirkel. Märket visar att den gjutits i Mäster Hendricus verkstad i Stockholm.

Namnet Birgittaklockan knyts till en gammal tradition. Enligt berättelsen passerade den heliga Birgitta Frösön på sin pilgrimsresa mot Olav den heliges grav i Trondheim år 1339. Kanske kunde hon då höra klockan ringa.

Den mindre klockan är från 1600-talet, men hade spruckit och göts därför om på Oviks kyrkovall 1747. Den göts av Isaac Rockman och blev den första klockan som tillverkades av koppar från Åhreskutan. På klockan finns flera långa inskrifter, bland annat orden: ”Ära vare Gud i höjden!”

När klockorna var bygdens nyhetsförmedlare

Förr var klockringning en hel vetenskap. Det fanns olika ringningar för olika tillfällen och människor kunde lära sig att tolka vad klockorna berättade.

Helgmålsringningen på lördagskvällen markerade att helgen hade börjat. På söndagen ringde man flera gånger inför gudstjänsten: först för att påminna människor om att förbereda sig, sedan för att meddela att det var dags att bege sig till kyrkan och slutligen för att ringa samman till gudstjänst.

Klockorna berättade också om livets stora händelser. Vid dödsfall fanns särskilda ringningar. Genom sättet man ringde kunde människor ute i bygden till och med höra om den avlidne var en kvinna, ett barn eller en man.

Klockorna kunde också signalera fara. Vid en brand ringde kyrkklockorna för att varna och kalla människor till hjälp. De användes vid mobilisering när krig bröt ut och vid dödsfall inom kungafamiljen.

Att ringa med fötterna

Klockorna ringdes länge för hand – eller egentligen med fötterna. Ringaren trampade på pedaler som satte klockorna i rörelse.

Det krävdes skicklighet och erfarenhet. Ofta behövdes två personer, en för den stora klockan och en för den lilla. Den som ringde kunde påverka rytmen och samspelet mellan klockorna på ett sätt som inte är möjligt med dagens elektriska ringning.

På Frösön har det funnits ringare i generationer. Namn som Klockar-Jöns, Olof Fastesson, Sven Hansson och Olle Modin finns bevarade. Ivar Andersson var ringare i hela 50 år och hade Olle Olofsson i Rise som medhjälpare och efterträdare.

Arbetet var inte helt riskfritt. I en anteckning från 1771 berättas om en 28-årig torpare på Frösön som träffades i ryggen och huvudet av en kyrkklocka under den så kallade kungsringningen. Han avled nio dagar senare.

Ivar Andersson fick själv vara med om att använda kyrkklockorna för att förmedla dramatiska händelser. Den 9 april 1940 ringde han till allmän mobilisering när Tyskland hade gått in i Norge. Tillsammans med Olle Olofsson ringde han i sex till sju timmar.

I början av 1960-talet elektrifierades klockringningen. Därmed försvann en del av det gamla hantverket. Många upplevde också att klangen förändrades när klockorna inte längre styrdes av ringarens hand och fot.

Men klockorna fortsatte att ringa.

Idag är det inte många tonåringar som ägnar sin fritid åt kyrkklockor. Olof Tirén är ett undantag.

Hans intresse började 2022. Sedan dess har han lyssnat på minst hundra kyrkklockor. Han besöker kyrkor, mäter klockorna med måttband, undersöker när de göts och försöker bestämma deras toner och vikt.

– Jag gillar klangen. Det låter väldigt vackert.

Olof kan känna igen klangen från olika kyrkor och vet att klockor kan skilja sig mycket åt. Den stora brukar ha en mörkare ton och den lilla en ljusare, men det finns undantag.

När han undersöker en ny klocka tar han fram måttbandet och kamerastativet. Han spelar in klockorna och publicerar inspelningarna på sin Youtube-kanal Stora klockfantasten. Tonerna jämför han bland annat med ett piano.

På Frösön har han redan gjort sina efterforskningar. Den stora klockan är från 1300-talet och den lilla från 1747. Han har också tagit reda på deras toner: den stora är stämd i Giss och den lilla i A.

Men trots allt tekniskt kunnande är det kanske känslan som säger mest om varför Olof fastnat för just kyrkklockor.

När han står uppe vid klockorna, precis innan det börjar ringa, brukar det bulta i hjärtat.

– Det slår i hjärtat när jag ska spela in kyrkklockor.

Hans intresse kan ha flera orsaker. Båda hans föräldrar arbetar i kyrkor och han har hört kyrkklockor många gånger under sin uppväxt. Men framför allt handlar det om ljudet.

Favoritklockorna finns i Alsen och Själevad.

En klang som fortfarande hörs

Frösö kyrka har funnits i omkring 900 år. Klockstapeln har stått på plats i över 250 år. Under den tiden har klockorna kallat människor till gudstjänst, berättat om dödsfall, varnat för brand och krig och markerat helg och högtid.

Idag är världen fylld av andra sätt att kommunicera. Ändå har kyrkklockornas klang en särskild förmåga att stanna kvar.

Kanske är det därför som en tonåring fortfarande kan stå under en 700 år gammal klocka och känna hur hjärtat börjar slå snabbare.