Meny

Ett stöd när livet vänds upp och ner

– Det här uppdraget har ritat om mitt liv från grunden. Jag har sett så mycket av livet som jag inte hade en aning om innan. Det säger Knut Svenning, sjukhuspräst i Falköping sedan drygt tio år tillbaka.

Sjukhuskyrkan vid Skaraborgs sjukhus Falköping finns i bottenplanet i ”lila huset”, byggnaden strax till höger om huvudentrén. Där ligger också bland annat sjukhusets bibliotek och restaurang. I det enkla och ljusa kyrkorummet finns möjlighet att sitta ner en stund i stillhet och ro, mötas för samtal eller lämna en lapp med önskan om förbön. Bakom altaret hänger ett konstverk i keramik av konstnären och före detta patienten Belkin som var inlagd på sjukhuset under långa perioder. Ljuset flödar in i rummet genom ett stort runt fönster med utsikt mot berget.

Alldeles intill kyrkan har sjukhusprästen sin expedition. Sedan 2006 tillhör rummet Knut Svenning. Han finns på plats här varje vecka som en resurs för alla som vistas på sjukhuset; patienter och anhöriga såväl som personal. Han har aldrig ångrat att han tackade ja den där gången när kyrkoherden frågade om han kunde tänka sig att bli sjukhuspräst.
– Jag är väldigt glad och tacksam att jag vågade ta det steget. Det här uppdraget har ritat om mitt liv från grunden. Jag har sett så mycket av livet som jag inte hade en aning om innan, säger han.
– Det har förändrat mig, utvecklat mig och gett mig en annan syn på livet. Jag har kommit närmare Gud, mina medmänniskor och mig själv.

På vilket sätt har arbetet som sjukhuspräst förändrat dig?
– Jag har lärt mig att våga möta livet så som det är, på riktigt. Att inte vika undan när jag möter människor som är i det allra svåraste. Jag har också lärt mig att det är ok att blir berörd. Det är en stor skillnad i mitt liv sedan jag började arbeta som sjukhuspräst, tårarna kommer lättare och jag försöker inte dölja dem. Jag tänker att det är en styrka att våga vara svag, utan att det känns pinsamt.
– Jag tror också att det kan vara viktigt för den människa jag möter att jag inte döljer vad jag känner. Någonting händer när vi möts i den där sårbarheten. Att visa att ”det du kämpar med väcker något i mig också. Du är inte ensam i det svåra.”

Varför kommer människor till dig som sjukhuspräst?
– Det kan handla om allt mellan himmel och jord, det är inte alls bara religiösa frågor som människor vill prata med mig om. I vardagen rullar ju livet på i kända vanor, men när sjukdom eller kris kommer nära inpå ställs mycket som varit självklart på sin spets. Livet tar en ny vändning, man vet inte vart det leder och det är lätt att känna sig vilsen. Då kan det vara gott att möta någon som lyssnar öppet till vad man bär på. I mötet och samtalet kan man vinna nya insikter och få hjälp att gå vidare.
– Som sjukhuspräst finns jag inom vården, men jag är inte en del av vården, jag är inte anställd av landstinget. Ibland är det en knepig sits, men jag tror att det är bra att ha den positionen i mötet med patienterna och de andra jag möter. Personalen har kanske inte alltid tid för alla samtal som människor vill ha. I sjukhuskyrkan får man själv avgöra vad man vill ta upp. Och man kan lita på att det stannar där.
– Jag tror också att den absoluta tystnadsplikten som jag har som präst är ett viktigt skäl till att människor söker sig till mig. Den ger ett skyddat rum som är helt unikt och där människor vågar öppna upp och möta också det svåraste.

Man måste alltså inte vara kristen eller troende för att be om din hjälp?
– Jag frågar aldrig om något sådant när jag träffar en människa. Jag möter henne där hon är. Jag försöker att aldrig vara tvärsäker och tvinga på någon det som är sant för mig.
– Men jag har alltid prästskjortan och den vita kragen på i mötet med människor. För mig är det en signal om att den man möter är inte bara Knut, privatpersonen. Jag är inte ensam och går inte i egen sak. Kristus finns redan där.

Hur är det att så ofta möta människor i sjukdom och kris?
– Det kan vara tufft och svårt att vara nära någon som mår dåligt. Ibland undrar jag såklart vad jag gör för nytta. Men jag tror att det är viktigt att bara vara där, att ingen behöver vara ensam i det svåra. Ofta är det inte heller orden som är viktiga. Ibland är orden i vägen och det som behövs är kanske bara att hålla någons hand.
– Ibland är det ju så att det inte längre finns något hopp om livet och det enda jag kan erbjuda en människa är tröst. Det innebär inte att jag kan ta bort det som gör ont, men jag kan stanna kvar och dela smärtan utan att gå under. Delad sorg och oro är inte automatiskt dubbel sorg och oro. Tvärtom! Jag tror att detta kan förmedla hopp som bär genom det svåra, genom krisen, inför döden.
– För mig som präst är det också väldigt tydligt i mitt arbete på sjukhuset att jag själv är buren för att kunna bära och hjälpa andra. Jag är beroende av Gud, min uppdragsgivare, som själv varit i det allra svåraste och därför kan hjälpa oss, var och en och tillsammans.

Vad gör dig mest tacksam i ditt arbete som sjukhuspräst?
– Det största är ju när jag får vara med om möten där jag märker att det verkligen gör skillnad. Att någonting avgörande händer för att vi möts. Jag minns ett samtal med en människa som mått dåligt väldigt länge. I 30 år hade hon burit på någonting som var väldigt tungt. Och så under vårt samtal så var det som om den där tyngden plötsligt lyftes av henne.
– Jag tänker att vid de tillfällena får jag vara som en barnmorska som får vara med och bidra till att någonting nytt kan födas. Det är inte mitt verk, jag bara assisterar. Livet föds fram, inte så sällan mitt i smärtan och oron. Något nytt och gott har vunnits.