Prata mer om döden

Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Elliot Elliot

Texten är en artikel från församlingstidningen LIVET nr 34, 2026.

NÄR PHILIP DE CROY berättar vad han arbetar med möts han ofta av oförstående blickar och följdfrågor. För yrkestiteln thanatolog väcker frågor.

– Som thanatolog ägnar jag mig åt vetenskapliga studier om döden och dess riter, riken, symboler och traditioner, en lära som utvecklades under första världs-kriget, säger Philip de Croy.

Själv är han katolik och har sedan barndomen varit intresserad av döden och existentialism. Efter en karriär inom kommunikation och globala frågor valde han som vuxen att studera teologi vid Enskilda Högskolan.

– Efter ett tag insåg jag att döden kändes väldigt frånvarande under utbildningen och att det här fanns obruten mark, säger Philip de Croy.

Idag är han Sveriges enda thanatolog med dubbla examina inom teologi som han nu toppar med att doktorera kring dogmatik och död vid Åbo Akademi.

JU LÄNGRE HAN själv lever, desto mer inser han att döden är frånvarande i vår vardag – något som han vill ändra på.

– Vi pratar för lite om döden, och det är märkligt, eftersom döden är en följeslagare vi faktiskt föds med. Det enda vi säkert vet är ju att vi en dag ska dö.

Han efterlyser en ökad medvetenhet om just döden, eftersom det, enligt Philip de Croy, skulle medföra mer uppriktighet.

Att vi istället för att bara låta dagarna vi har passera av slentrian börjar ta vara på livet och våra relationer fullt ut.

– De innerligaste samtalen sker alltför ofta i livet slutskede, när livet är som svagast. Tänk om vi istället kunde föra de här samtalen och bygga upp de här viktiga relationerna som ärliga samtal kommer med under hela livet? Då skulle vi bli betydligt bättre medmänniskor, säger han.

Precis som livet har en början har det också ett oundvikligt slut. Ett slut som i alla tider och i alla kulturer omgetts av olika riter.

– De här ritualerna är extremt viktiga. Att samlas när någon har avlidit är en viktig del av döden. Något som kan ses som en sista fest eller sista hyllning till den avlidnas ära, men också ett sätt att lindra sorgen hos de som blir kvar, säger Philip de Croy.

FÖR PHILIP DE CROYS del är hans arbete och studier kring döden ett sätt att bearbeta den egna dödsångesten. För även om han är troende, är döden för honom förenat med en viss rädsla.

– Det finns tre olika sorters död. Den stillsamma döden, som när min farfar gick bort av ålderdom. Det är önskedöden.

Döden som kommer efter att någon sakta tynat bort, som hos min pappa som dog i ALS eller den våldsamma döden som när min nära vän Zaida Catalán mördades i Kongo är något helt annat. Så om jag är rädd för döden eller inte – det beror på vilken sorts död vi pratar om och när.

Philip de Croy påpekar att det är naturligt att vara rädd för döden, eftersom döden innebär att ryckas bort från ens gemenskap med nära och kära.

– För mig som är troende är döden också början på något nytt, på evig frid och himmelsk gemenskap.

Men vi behöver vi föra upp döden på agendan i högre utsträckning än vad vi gör idag, menar Philip de Croy.

För om vi börjar uppskatta livet och våra medmänniskor i högre utsträckning skulle också samhället bli en varmare plats att vara på. En plats där vi är mer rädda om varandra och slutar ta varandra för givet. ◆