Nytt tempo

Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Elliot Elliot

Texten är en artikel från församlingstidningen LIVET nr 4, 2026.

VI HAR STÄMT träff på ett lugnt ställe, det har Cecilia Meldahl bett om i förväg. För sedan hon insjuknade i covid i april 2020, något som utvecklades till postcovid, behöver hon köpslå med sin tid. Att komma upp ur sängen, göra sig i ordning och ta sig hemifrån på morgonen, aktivite-ter som är självklara för de flesta av oss, är långt ifrån en självklarhet för henne.

– Jag behöver planera allt jag gör och hushålla strikt med min energi. Efter det här samtalet vet jag att jag kommer att vara däckad resten av dagen, säger Cecilia.

Annat var det före pandemin. Då var Cecilia mitt i karriären som chef för Icas kundutveckling på huvudkontoret i Stockholm. Fritiden ägnade hon åt sina stora passioner dressyridning, skidåkning, segling och umgänge med familjen och vännerna.

– Nu för tiden behöver jag göra avväg-ningar inför allt. Ska jag till exempel tvätta håret måste jag lägga in vila efteråt.

Hon är oavbrutet trött, beskriver det som en hjärndimma, har värk, hon tappar ord och har svårt att koncentrera sig. Hon har andningssvårigheter och får pulsrus-ningar efter en vanlig promenad.

Idag är hon sjukskriven på halvtid. Eftersom hon är piggast på förmiddagarna är det då hon utför merparten av timmarna för Svenska Covidföreningen, där hon numera är anställd som verksamhets-utvecklare. Tre timmar brukar hon klara av, sedan måste hon lägga sig innan hon gör dagens sista timme. Resten av dygnet måste hon vila.

SJÄLV BESKRIVER HON det med att hon måste hålla ständig koll på sina energi-nivåer. För likt ett batteri som behöver hushålla med ström fungerar hennes batteri med energi.

– Går mitt batteri ner på rött, faller jag tillbaka till när jag var som sämst och det tar dagar att komma tillbaka.

Det är alltså inom dessa gränser hon tvingas hålla sig. Och det spelar ingen roll om det är lustfyllda aktiviteter hon ägnar sig åt. Saker som hon tidigare förknippat med glädje och avkoppling måste också begränsas.

– Men eftersom djur är otroligt viktigt för mig planerar jag mitt liv så att jag kan åka till stallet en dag i veckan. Men idag rider jag inte längre på hög nivå.

Hon äter kosttillskott och mediciner som lindrar symtomen något. Men något botemedel finns inte ännu. Istället tvingas hon ägna sig åt det som på fackspråk kallas pacing. En form av aktivitetsbegränsning där den sjuka personen behöver ladda upp med vila både före och efter en aktivitet och vara noga med att inte överstiga någon gräns.

För med postcovid följer ofta diagnosen ansträngningsutlöst försämring eller PEM.

– Jag får svårt att andas, blir så utmattad att jag inte kan hålla mig upprätt och kan inte föra ett vanligt samtal. Känslan påminner om influensa eller som att vakna upp dagen efter en rejäl fest.

ÄN SÅ LÄNGE har Cecilia inte givit upp. Hon tänker att hon ska bli frisk en dag och hoppas mycket på forskningen.

– För närvarande testas olika slags mediciner, och det ser lovande ut.

Sjukdomen är också en kamp mot systemet och sjukvården. Det saknas kunskap och allt fler sjuka drabbas av utförsäkring från försäkringskassan. Det skapar en ständig oro och förtvivlan och i sitt arbete på Svenska Covidföreningen får Cecilia ta emot mängder av mejl från drabbade.

– Min identitet har alltid varit att jag är en ”doer”. En person som gör och får saker och ting gjorda. Nu måste jag bli en ”nej-sägare” och inse att jag blivit en annan. Det är nästan det svåraste. Att jag inte längre kan vara jag. ◆

Läs mer om postcovid på covidforeningen.se