Leva vidare ...

Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Linton Elliot

Texten är en artikel från församlingstidningen LIVET nr 4, 2026.

INGEN SORG ÄR den andra lik. Inget sätt att sörja på är rätt eller fel. Det enda som är gemensamt i en sorgeprocess är att ensam aldrig är stark. Det är också en av anled-ningarna att Svenska kyrkan inbjuder till sorgegrupper när en anhörig har dött.

– Vi har två olika slags grupper. En för den som förlorat en livspartner, och en för den som förlorat en närstående och känner en stark sorg, säger Rebecca Winander, diakon som leder församlingens sorgegrupper.

För den som anmäler sig till en sorgegrupp väntar sju träffar med olika teman.  Det som sägs under samtalen får inte spridas utanför gruppen.

– Det faktum att vi diakoner och präster har tystnadsplikt och att samtliga delta-gare själva är inne i en sorgeprocess gör att man slipper hålla en fasad. Här är alla med om samma sak och vet hur tufft det är. Det medför att vi kan ha ärliga och autentiska samtal under träffarna, säger Rebecca Winander.

VISSA HAR LÄNGE befunnit sig i det limbo som väntesorg innebär, andra är i chock. En del har sörjt under många år, för andra är sorgen färsk.

Att prata om den som dött är viktigt. På den första träffen får deltagarna i uppdrag att visa bilder och berätta om sin närstående, den sista tiden och vem han eller hon var i livet. Under den grupp-träffen handlar samtalet även om begravningen och om var man befann sig när dödsbudet kom.

– Då pratar vi om minnen, både positiva och negativa men också om hur vi själva hoppas att det blir efter döden.

Under träffarna, som leds av en av församlingens präster och diakoner, får den som vill ha ordet inte avbrytas i sin berättelse.

– Min erfarenhet är att det finns en varsamhet gentemot varandra och att deltagarna möts i sorgen. Det är mycket det som det handlar om: att tillåta sig att sörja för att orka och kunna leva vidare med sorgen. För i sorgearbetet finns inga genvägar, säger Rebecca Winander.

Rebecca Winanders erfarenhet är att många efterlevande känner ett undermedvetet krav att inte belasta omgivningen med sina känslor. Men här ges ett tillfälle att gå in i sorgen, genom att deltagarna till exempel får skriva ett brev till den döda som läses upp högt eller att ta med en minnessak som knyter an till den som dött. Frivilliga uppgifter, men uppdrag som kan spela stor roll för att man ska kunna gå vidare i livet.

FÖR REBECCA WINANDER är det en självklarhet att man inom kyrkan ska hjälpa människor i sorg.

– Evangeliet handlar om befrielse genom Jesus Kristus. När människor kom till Jesus i sin nöd bemötte han dem ofta med frågan; Vad vill du att jag ska göra för dig? Vad kan du göra för dig själv? Jesus erbjöd både sin hjälp och hjälp till själv-hjälp. Sorgegruppen är ett sätt att ta emot hjälp i sin sorg och finnas för andra i deras kris. Närvaro med oss själva och andra i sorgen ger tröst och hopp.

Målet är att deltagarna ska hitta verktygen för att kunna leva med sorgen, inte att sorgen ska försvinna, för det gör den inte, menar Rebecca Winander.

Sorgen kommer att finnas kvar som en följeslagare, men förhoppningen är att den så småningom ska sluta vara akut smärt-sam och att den sörjande ska orka gå vidare i sitt egna liv. ◆