En kvinna i kyrkan som jag var med i när jag bodde i Uppsala pratade om sina första år i Sverige, och om hur hon tyckte att svensken hade ett märkligt förhållande till vårsolen. Hon förstod inte varför vi sprang ut i kylan och solade så fort den kom fram på våren. Hemma i Eritrea hade hon ju lärt sig att solen var farlig, och något man skulle akta sig för eftersom den kunde orsaka solsting och brännskador. Efter några tuffa, mörka och kalla vintrar så insåg hon: ”jag behöver också springa ut i vårkylan och ta del av solens positiva sidor: ljus och värme”.
När våren kommer lyfter vi våra ansikten mot himmelen och njuter av ljuset och
värmen. Kristi himmelsfärdsdagen är en dag då många av oss är ute i naturen och gör det. På likande sätt vände lärjungarna sina ansikten mot himmelen efter att Jesus hade lämnat dem för att stiga upp till Fadern i himmelriket (Lukasevangeliet 24:49-53).
Himmelsfärdsscenen i Bibeln är dubbelbottnad; den är en bild av lärjungarnas avsked till Jesus, och deras väntan på hans återkomst. En av bibelns beskrivningar av tillvaron i himmelen är:
”De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.”
(Uppenbarelseboken 22:4-5)
Med ansiktet mot solen känner vi att vi blir fyllda av liv, och denna hållning är en bild för vår hållning till Gud. Solen, som är en viktig förutsättning för det fysiska livet, är ett vittne om Gud som är den djupaste källan till allt liv. Idag kan vi ta emot glädje och styrka från Gud för att leva livet, och samtidigt väntar vi på att Jesus ska komma fullt ut med himmelriket. Den natur som på många ställen i vårt land står i full sommarblom väcker människans inre minne av himmelriket. Himmelsfärdsdagen är en dag då vi både får en försmak av sommaren, och av paradiset.
Vid pennan
Rebecka Folkesten, pastorsadjunkt i Svenska kyrkan i Boden