Vi är mitt i påskveckan, eller som vi också kallar den, ”stilla veckan”. Veckans passionsandakter i kyrkan ger oss möjlighet att än en gång få stanna upp inför bibelns skildring av Jesus väg till korset.
Man kan ju fråga sig varför vi har gjort det här genom århundraden, och varför vi
fortsätter att läsa dem, berättelser om lidande och nederlag? Dessutom vet de
allra flesta redan hur det slutar! Inget nytt kommer till, allt är precis som vanligt, eller?
För ett par veckor sen hörde jag en spansk sjuksköterska i ett radioreportage säga:
”Vi tar hand om era gamla, vi gör allt vi kan, ni kan vara trygga, vi ordnar det här”.
Hon riktade sig till oroliga anhöriga som på grund av smittorisken inte fick följa med sina svårt sjuka anhöriga. Rösten bar henne knappt, gråten och förtvivlan pressade på. Förutom den egna oron och känslan av att inte räcka till fick hon nu lov att vara det svåraste av allt, anhörigas och patienters vikarierande hopp. Varje liten stavelse i det hon sa kändes äkta och sant och jag tvivlar inte en sekund på att hon skulle göra det hon hade föresatt sig, att klara det omöjliga!
För mig har berättelsen om Jesus väg till korset och övergivenhetens ord: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, många beröringspunkter med sjuksköterskans ord i radion. Hon stod bokstavligen mitt i den nöd som omgav henne. Det var brist på allt, hon hade bara sig själv och sin vilja att göra allt hon kunde. Hon vägrar att ge upp, hon släpper inte in maktlösheten. Den byter skepnad och blir till hopp när hon säger: ”Ni kan vara trygga, vi ordnar det här, vi tar hand om era gamla”, fastän det bärs fram med gråten i halsen.
Vilket mod! Hon hade egentligen inget som helst fog för att säga det hon sa.
Hoppet hade med lätthet kunnat smulas sönder till ett ingenting, men där finns ingen som ifrågasätter henne. Realism får lov att väja för hoppets kraft.
När Jesus vandring närmar sig det alldeles oundvikliga slutet står han ensam kvar att möta all världens hopplöshet och uppgivenhet inför tillvarons smärta. Allt hade kunnat sluta där men det gör inte det. Under tidig påskdagsmorgon kom några kvinnor till nederlagets grav, där möts de av ängeln som säger: ”Han är inte här, han har uppstått”. Ett hopp tänds, en berättelse om nytt liv med seger över hopplöshet föds. Det är för att världen behöver denna skildring som de kristna fortsätter att berätta den - om och om igen. Just nu berättas den kanske allra tydligast i orden: ”Ni kan vara trygga, vi ordnar det här, vi tar hand om era gamla, vi gör allt vi kan”.
En välsignad påsk till er alla!
/Lennart Åström, präst