I morgon på Kristi himmelsfärds dag är vi på sätt och vis nästan framme. I julas fick vi fira Jesu födelse. Vi har firat påsk, Jesu död och uppståndelse, men vi är ändå inte riktigt framme ännu. Det återstår något. Något borde komma, och något ska också komma. Men nu när Jesus stiger upp till himlen lämnar han bara ett tomrum efter sig.
Vad är det då som ska komma? Ibland kan man bli alldeles sprickfärdig när man fått veta en hemlighet. En hemlighet som man bara måste få berätta om. Så är det i skapelsen, naturen, just nu. Naturen ljuder och förkunnar att livet kommer åter, bäckarna porlar av smältvatten, storspoven drillar över vårblöta åkrar. Måsarnas skrän vittnar om att isen släppt sitt tag om hav och sjö. Dofterna av blommande sälg och spirande gräs fyller luften och vittnar om att livet även detta år vunnit över vinterns kyla. Skapelsen och naturen talar om liv, och ett liv som flödar över.
Den som ska komma är den helige Anden, livgivaren. Om tio dagar är vi faktiskt framme, och vi firar Pingst som en påminnelse om att den Helige Anden kom till oss människor. Lyssnar vi in alla vårens tecken om liv och hopp blir de till en bild för det vi längtar efter, livets återkomst. I år får det också visa oss, att pandemin som hållit oss i ett fast grepp håller på att släppa taget och även den ge vika för livet.
Men vi är inte riktigt framme, även när det gäller vår kamp mot pandemin. Det återstår en tid med restriktioner och anpassning innan vi är framme. Och under tiden fram till dess behöver vi göra som lärjungarna – fortsätta tro, våga hoppas och hålla ut. Låt oss därför inte snubbla på målsnöret. Be Gud om kraft och ork att hålla i och hålla ut, och längta till dess livet återvänder helt och fullt.
Så lev Guds nu. Av Guds nåd får du ta mot var stund ur hans hand.
Livet flödar fram såsom sav i stam, såsom bäck emot havets strand.
Svensk psalm 752
/Hans Johansson, kyrkoherde