Vi människor har en inneboende längtan efter kontakt. Författaren Hjalmar Söderberg skriver i sin roman Doktor Glas: “Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”. Vi människor är skapta för relationer och vi behöver relationer och de både initieras och fördjupas vanligtvis i samtal oss emellan.
I mars och april pratar vi gärna med varandra om hur mycket solen värmer nu jämfört med för några veckor sedan, att vi har perfekt söderläge på vår altan eller balkong och hur vi gärna sitter där med en kopp kaffe och lyssnar på fåglarna som kvittrar om vår och en kommande sommar. När det väl blir sommar sedan, delar vi erfarenheter av sommarens första dopp, om myggen är tidiga i år eller inte och klagar på att grannen klipper gräset för tidigt på helgen. För att vara lite fyndig; det är som om orden töat fram under våren. Kanske är vi lättare till sinnet och orden kommer lättare.
I en del av de relationer vi har, är vi endast bekanta och väderprat brukar då vara det man hänger upp samtalet på. Vi människor påverkas mycket av vädret och det avgör ibland vad vi ska och kan göra en viss dag, så det är helt rimligt att vi vill prata kring det. Men fördjupas en relation i tillit och förtroende, brukar väderpratet avta och ge plats för annat.
Jag tycker personligen att “annat” skulle kunna vara de mer osnygga samtalen; om det som är sårbart, svårt och därmed högst mänskligt. Det tror jag skulle hjälpa oss alla i längden, speciellt nu när nedstämdhet ökar i samhället av olika skäl. Vi behöver logga in på den mänskliga pratfrekvens där vi vågar visa varandra det som inte är perfekt.
För kanske är vi många som tror att ingen har sådana känslor som jag har. Kanske intalar vi oss att alla klarar av allt bättre än jag gör och att jag skulle skämma ut mig om jag berättade vad som är jobbigt. Ja, det får man gå till sig själv och till sin egen situation för att få svar på men jag gissar att sådana tankar och känslor inte är helt ovanliga.
Att tala om det som är svårt, kommer inte få det jobbiga att plötsligt försvinna, men det händer något när man delar svårigheter med varandra. Man är inte längre ensam med det svåra, och det brukar göra en betydande skillnad i ens inre. Men ibland kan det vara så, att det vi tänker och känner är svårt att prata om med en nära vän till exempel, det kan kännas mer bekvämt med en utomstående.
Du vet säkert att det finns terapeuter inom vården att kontakta, men jag vill också lyfta att även vi som kyrka erbjuder samtal med präst eller diakon som har tystnadsplikt. Vi erbjuder en pratfrekvens där det högst mänskliga är mer än välkommet. Gud har varit människa och vet hur själen kan skälva i tomrummet. Så var ska man vara mänsklig om inte i kyrkan?
