Det som inte hunnits med får vänta tills nästa år och en känsla av vemod smyger sig på - det var det, det! Någon form av acceptans mot livet självt infinner sig. Kanske är hösten inte den roligaste perioden på året, men en tid nära mig själv och då även närmare Gud. Jag får chans att komma i kapp och landa i mig själv, i mina känslor, tankar, i mitt jag.
Kanske kunde jag se varje dag som årstiderna. Kvällen är hösten, tid för lite vila o reflektion. Natten är vintern, morgonen våren, och dagen sommaren. Jag borde nog omfamna denna dygnets höst, kvällen, lite bättre, oftare vila och stanna till. Känna kvällens vemod, ta hand om känslorna, lämna över till Gud, för att sen gå till nattens vila med förhoppningen om att få vakna i morgonens uppståndelse.
/Rickard Fjällström, diakon