Även publicerad i Bodens gratistidning.
En tidig sommarmorgon påbörjar jag min löprunda i Öland där jag och familjen
semestrar i år. Jag springer längs slingrande landsvägar och små villakvarter och
förundras över Ölands vackra natur. I dikesrenen trängs cikorian som små blå stjärnor tillsammans med den orangea vallmons eldiga kronblad. Dessa vackra blommor har slagit rot i de flesta öländska dikeskanter och stoltserar med en iögonfallande färgkontrast.
Medan jag springer fram längs vägarna tänker jag på det där med att vara på väg. Förändring är en oundviklig del av vårt jordiska liv, allt i livet är övergående och i ständig rörelse. Alla platser. Alla tider. Alla relationer. Alla ting. Allt förändras och allt på jorden ska till sist en gång förändras eller ta slut. Det är en skrämmande tanke, men den väcker också tacksamhet och insikt om att vi behöver vara rädda om varandra.
Ibland har vi svårt att känna oss nöjda oavsett hur vi har det, och vi kan fastna i att ständigt söka förbättring. Det är väl en god kraft i grunden som drivit mänskligheten att utvecklas, men att alltid omplanteras i nya dikeskanter leder inte automatiskt till maximerad lycka och framgång. Dikesblomstrens glada huvuden som sträcker sig mot solen är en manifestation över att blomstra efter förutsättningarna. På samma sätt kan vi också öva på tacksamhet och att våga blomstra i den jord där vi har slagit rot.
I gudstjänsten återkommer moment där vi tackar Gud, som en ständig påminnelse om att ge tacksamheten utrymme i våra liv. I strävan efter framgång och utveckling kan vi lätt missa alla små mirakel och förmågan att känna tacksamhet över dem. Dikesblomstren skapar något vackert ur sina förutsättningar och påminner oss om att vi också kan hitta glädje och skönhet i det vi har fått. Vi kan bidra med vår unika färg och inre skönhet till
världen den tid vi har fått här.
Så jag springer vidare längs Ölands slingrande vägar och känner mig tacksam. Tänk ändå vad dikesblomster kan berätta om vi bara lyssnar.
