Han var efterlängtad av sina föräldrar, som kommat i en allt för lång mening. Precis som kommat är en del av det som kommer före och efter i meningen, så var han både en del av den gamla profettraditionen och den som banade väg för det nya budskapet.
Han stack även ut så som ett komma gör bland alla bokstäver, men var inte den som skulle vara i fokus, utan det skulle den som kom efter honom vara. Vilket han nöjde sig med, han nöjde sig med att fylla sin roll och leva på sitt vis.
Johannes döparen stack ut så som ett komma gör bland alla bokstäver.
Men trots att Johannes döparen mest kan liknas vid ett komma, och inte ett stort A som står i centrum, så har vi i kyrkan firat hans födelsedag i hundratals år. På sätt och vis känns detta som något som är typiskt kristet, att vända upp och ner på saker och ting. Att inte lyfta fram och fira en profet som kan liknas vid ett stort A, utan istället lyfta fram och fira den profet som kan liknas vid det lilla kommat. Att lyfta fram den profet som annars så lätt skulle kunna tryckas åt sidan.
Här är det en nåd för oss alla att komma ihåg i en värld, som ständigt säger att vi ska vara något annat - så som smalare, vackrare eller mer framgångsrik. Påtryckningar vilka kan få oss att känna oss själva som små komman, som oviktiga. Att om vi troget vågar vara oss själva, likt kommat Johannes döparen, så är vi nog sådana förebilder som vår Herre skulle lyfta fram som värda att fira.
Text: ERIK ZIEWERSSON
Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets höstnummer. Utgivning 25 september 2020.