Stressen och oron över allt som är, och som ska göras, samlar sig i mig som de grå höstmolnen på himlen utanför. Jag vet att jag behöver en paus, därför har jag gått hit. Här är tomt, tyst och stilla. Min blick fastnar vid det lilla vita bordet på motsatt vägg en bit fram i kyrkan. Där finns möjligheten att skriva en bön för den som vill.
Väl framme så stannar jag upp. Vad ska jag be? Alla fina formuleringar och genomtänkta fraser är som bortblåsta och jag står för en sekund helt nollställd. En tanke kommer till mig från många år tillbaka. De tre enkla orden: Tack, Hjälp och Förlåt får bli mitt stöd.
Tack. Vad har jag att vara tacksam för? Stress och oro dominerar mina tankar. Vår värld verkar vara fylld av så mycket oroligheter. Pandemin med dess konsekvenser, krig, ett klimat i kris samt mycket annat hemskt hörs det ständigt om på nyheterna.
Jag ser mig åter omkring på kyrkans stadiga stenväggar. Innanför dessa väggar har människor bett i generationer, flera av dom fick uppleva både världskrig och pandemi. Undrar vad de hade att vara tacksamma över? Kanske de där små sakerna, de där som man så lätt missar. Men hur ska man göra för att se dom?
Jag står en stund i tyst bön, reflekterandes över mitt liv. Mina tankar går till morgonen som var full av bebisskrik, men där jag ändå för en kort stund fick mötas av det ärligaste och vackraste leendet i världen. Kanske fanns det ändå något där att vara tacksam för, kanske mer än vad jag tror. Jag skriver färdigt min bön och går ut ur kyrkan.
När jag går ner för trappan utanför kyrkan, så letar sig några få solstrålar ner genom molnen och livet känns inte längre lika tungt. Jag känner hur en gnutta lugn och tacksamhet sprider sig i mig. Tacksamhet över en stunds paus. Tacksamhet över en stund av delande. Tacksamhet att det alltid finns någon som vet, lyssnar och förstår. Tacksamhet över att jag i glädje, sorg och allt där emellan aldrig behöver vara helt ensam.
Tack gode Gud för det!
Amen
/Erik Ziewersson, präst