Anna Grenholm, församlingspräst i Boden

Romaner, faktaböcker, Bibeln förstås och ibland deckare, ofta som pocket. Anna Grenholm är församlingsprästen som inte kan tänka sig en tillvaro utan läsning. – Jag behöver läsa för att må bra, säger hon. Och utan böcker och berättelser, inget liv.  
 
Anna Grenholm är född och uppväxt i Boden. Hennes förhållande till berättelserna startade tidigt. Redan som femåring lärde hon sig läsa när hon satt hon i pappas knä och stavade sig genom morgontidningen. Hennes mamma hade fantasi och berättade sagor som hon själv hittade på i stunden. 
 
– Det lade grunden för mitt behov av berättelser, säger Anna. Mammas saga om Mickel Räv som fick prickig svans när han ljög, den borde jag ha skrivit ned. 
 
Mer tid för läsning 
Konfirmationen och tiden i Kyrkans ungdom blev viktiga för Anna och visade vägen framåt. Hon prästvigdes 1993 och gifte sig samma år med Sven-Olov. Med honom fick hon två egna barn och två bonusbarn. Under småbarnsåren hade hon mindre tid och ork att läsa för egen del.  
 
– Då blev Astrid Lindgrens sagoskatt en ventil, berättar Anna. Jag läste Mio min Mio, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta för barnen. Min egen hög av olästa böcker växte men ibland fick jag en stund för mig själv, medan maken lagade middag. Då tappade jag upp ett bad, stängde in mig i badrummet och försvann i en bok. 
 
Nu är barnen stora och det finns mer tid för läsning. När Anna reser är ryggsäcken tung av böcker. Hon avslutar alltid en bok hon påbörjat även om hon inte gillar den och har svårt att gå in i en bokhandel utan att komma ut med en ny bok under armen. 
 
– Läsning är som godis för hjärnan, säger Anna. Jag har alltid två eller tre böcker som ligger och väntar på nattygsbordet.  
 
En kompass i livet 
Som kristen och präst har Anna ett starkt band till Bibeln. Hon är särskilt svag för evangelierna och skildringarna om Jesu liv bland människorna på jorden. 
 
– Berättelserna om Jesus är som en livskompass för mig, säger hon. Han fanns för alla svaga och hans förhållande till samhällets mest utsatta visar mig hur jag ska leva mitt liv. 
 
Under större delen av sitt prästliv har Anna tjänstgjort i Bodens pastorat, både som församlingspräst och biträdande kyrkoherde. Hon har även varit sjukhuspräst vid Sunderby sjukhus. De senaste tre åren har hon tjänstgjort som församlingspräst i Luleå domkyrkoförsamling. Sedan april i år är Anna åter tillbaka i Boden.  
 
– Boden är hemma för mig, säger hon. Jag har alltid återvänt hit och fått ett så varmt välkomnande. Människorna här är omtänksamma, vänliga och ärliga, något som jag uppskattar.  
 
Bilder som berättar 
Som församlingspräst verkar Anna i pastoratets alla fyra församlingar. Hon har sin bas i Överluleå kyrka i centrala Boden.  
 
Den ljusa och vackra kyrksalen är full av bildberättelser. På högaltaret längst fram finns fem tavlor som skildrar scener ur främst Gamla testamentet. Ovanför sidoaltaret Mariakoret finns en målning med ett ungt föräldrapar och Jesus som välsignar deras lilla barn.  
 
– Historiskt sett har utsmyckningar och väggmålningar använts för att ge liv åt Bibelns skildringar, säger Anna. Det var särskilt bra för dem som inte kunde läsa. En bild säger som bekant mer än tusen ord. 
 
Hon ger ett exempel: 
 
– Krucifixet med den korsfäste Jesus berättar om hans lidande och död. Det nakna korset berättar om uppståndelsen, att han besegrade döden och uppstod efter tre dagar. Och vi får tro att Jesus ger oss del av sitt eviga liv.  
 
Guds kärlek i väggmålning 
Annas egen favorit bland alla bildberättelserna i Överluleå kyrka är den stora muralmålningen som ramar in ingången till kyrkorummet. Hon visar och berättar: 
 
– Här finns historien om den förtappade sonen som återvänder hem och välkomnas med en hejdundrande fest. Här ser du herden som lämnar hjorden och gör allt för att finna ett förirrat får och här är kvinnan som vänder upp och ner på hemmet för att hitta sitt borttappade mynt.  
 
– Den här väggmålningen berättar om Guds kärlek till oss människor, säger Anna. Gud letar och längtar och står helt enkelt inte ut med att sakna en enda av oss. Han välkomnar oss i sin famn.