Anderstorps julkrubba – en berättelse om tro, tradition och hantverk
Julkrubban är för många en självklar del av julfirandet. Den lilla scenen med Maria, Josef, Jesusbarnet, herdarna och de vise männen återger på ett enkelt men djupt symboliskt sätt den händelse som hela julen kretsar kring – Jesu födelse. I Anderstorps kyrka finns en alldeles särskild julkrubba, som inte bara är ett konstnärligt verk utan också bär på en historia om människor, beslut och tradition. Krubban köptes in 1999, och har sedan dess blivit en återkommande och älskad del av församlingens advents- och julfirande.
Det var Börje Finnstedt, dåvarande kyrkoherde och prost i Anderstorp, som bar på tanken att församlingen borde ha en riktigt fin och gedigen julkrubba. Han visste att en julkrubba inte bara är en prydnad, utan ett redskap i det pedagogiska och liturgiska arbetet. Genom krubban kan barn och vuxna på ett mer påtagligt sätt leva sig in i julevangeliet.
Finnstedt hade först tänkt sig att den välkända träkonstnären Eva Spångberg skulle få uppdraget. Spångberg, född 1923, var under 1990-talet Sveriges mest efterfrågade julkrubbetillverkare. Hon hade skapat hundratals figurer och hela krubbor åt kyrkor och församlingar runt om i landet. Hennes sätt att förena folklig tradition med teologisk fördjupning gjorde henne till något av en ikon inom området.
Men just då var Spångberg ungefär 75 år gammal. Hon arbetade fortfarande intensivt, men hade fler beställningar än hon kunde ta emot. Hon var känd för sin omsorg om varje uppdrag och för att hon inte ville lova mer än hon kunde hålla. När Anderstorps församling hörde av sig tvingades hon därför avböja. Hon hänvisade i stället till en av sina elever och efterföljare, prästen och konstnären Anders O Johansson från Broby i norra Skåne.
Att en präst också var konstnär kan vid första anblicken tyckas ovanligt, men i kyrkans historia finns många exempel på just denna kombination. Anders O Johansson hade studerat och inspirerats av Eva Spångberg, och han hade utvecklat ett eget formspråk som både påminde om hennes och samtidigt bar på en personlig ton.
När Johansson fick uppdraget att skapa Anderstorps julkrubba tog han sig an det med stort engagemang. Han arbetade i trä, precis som sin läromästare, och lade ner mycket tid på figurernas ansikten. För den som har sett både Spångbergs och Johanssons verk är det lätt att upptäcka släktskapet – särskilt i blicken, uttrycket och kroppsspråket hos figurerna. Men samtidigt märks också skillnader: där Spångberg ofta betonade enkelhet och ett slags arkaisk stramhet, finns hos Johansson ibland en mjukare och mer berättande karaktär.
Resultatet blev en julkrubba som församlingen kunde vara stolt över. Sedan 1999 har den varje år burits fram ur sitt förråd och placerats i kyrkan inför advents- och jultidens gudstjänster.
För att förstå betydelsen av Anderstorps julkrubba behöver man också se på julkrubban som fenomen. Traditionen går tillbaka till Franciskus av Assisi på 1200-talet. Han ville på ett konkret sätt levandegöra julevangeliet för folket och lät därför ordna en levande krubba i byn Greccio år 1223, med riktiga människor och djur. Den idén spred sig snabbt i kyrkan och utvecklades snart till de små figurscener vi i dag förknippar med julkrubbor.
I Sverige blev julkrubban vanlig först på 1800-talet, ofta i katolska och högkyrkliga miljöer. Under 1900-talet spreds traditionen alltmer, och i dag finns krubbor i de flesta kyrkor – liksom i många hem. De kan vara enkla eller påkostade, små eller stora, men gemensamt är att de påminner om julens kärna: barnet i krubban, Gud som blir människa.
När Anderstorps församling beslutade att investera i en ny julkrubba på 1990-talet handlade det därför om mer än bara konst. Det var ett sätt att knyta an till en lång kyrklig tradition och att skapa en samlingspunkt för församlingens firande.
Anderstorps julkrubba består, liksom de flesta, av de centrala gestalterna: Maria, Josef och Jesusbarnet, herdarna med sina får, de tre vise männen och deras gåvor, samt några djur – oxen och åsnan som alltid förknippas med stallet i Betlehem.
Maria och Josef framställs med värdighet men också med enkelhet. Deras kläder är inte praktfulla utan påminner om enkla människors dräkter, vilket speglar det bibliska budskapet om att Gud valde det lilla och oansenliga. Jesusbarnet ligger i krubban med öppna armar, en gest som kan tolkas både som sårbarhet och som inbjudan.
Herdarna är enkla män, slitna men fulla av förundran. Deras närvaro betonar evangeliets radikala drag: att det var de fattiga och enkla som först fick höra budskapet om barnets födelse.
De vise männen däremot, med sina gåvor av guld, rökelse och myrra, representerar den andra sidan – visheten, makten och världens rikedom. Att de kommer till barnet visar att Kristus är för hela världen, inte bara för ett folk eller en samhällsklass.
Djuren i krubban spelar också en viktig roll. Oxen och åsnan, som inte ens nämns i evangelierna men har blivit en självklar del av traditionen, symboliserar skapelsen som helhet, och påminner oss om att hela världen, både människor och djur, berörs av julens budskap.
I Anderstorps kyrka används krubban inte bara som prydnad utan som en pedagogisk resurs. Under advent och jul samlas barnen ofta runt krubban för att lyssna till julevangeliet. Prästen eller pedagogen kan peka på figurerna, flytta dem, och på så sätt göra berättelsen levande.
Ibland används krubban också som en del i gudstjänsten. Barnen kan få vara med och placera ut figurerna, herdarna kan bäras fram när julevangeliet läses, och på trettondagen kommer de vise männen fram. På så sätt blir krubban inte något statiskt utan en berättelse i rörelse.
För många barn är det kanske just krubban som gör att de får en första känsla av julens innersta budskap. Bilder och figurer talar på ett annat sätt än ord – de går rakt in i hjärtat.
Sedan 1999 har julkrubban i Anderstorp hunnit bli en självklar del av församlingens liv. Den väcker minnen hos dem som varit med länge, och den väcker nyfikenhet hos dem som möter den för första gången.
Många äldre församlingsbor minns hur det var när den kom på plats första gången, och hur stolta de var över att församlingen nu hade en egen, vacker krubba. För de yngre är den kanske en självklarhet, något som alltid funnits där. Men varje år, när figurerna packas upp och ställs på plats, finns en känsla av högtid och förväntan.
Det är också ett konstverk som bär på en berättelse om samarbete och arv. Eva Spångberg kunde inte själv åta sig uppdraget, men hennes elev och efterföljare Anders O Johansson förde traditionen vidare. På så sätt finns ändå en länk mellan Spångbergs rika konstnärskap och Anderstorps församling.
Julkrubban fungerar också som en mötesplats, både andligt och socialt. När människor samlas runt den, oavsett ålder, bakgrund eller tro, finns något gemensamt att samlas kring. Den lilla scenen blir ett centrum för samtal, eftertanke och bön.
I en tid då julen ofta präglas av kommersialism och stress kan krubban stå som en motvikt. Den påminner om enkelheten och kärnan: att Gud blev människa i ett barn, i ett stall. Att detta skedde inte i maktens palats utan i enkelhet, i fattigdom, i utsatthet.
För många är det just när de står framför krubban, kanske i skenet av ljusen under en midnattsmässa, som julens budskap blir som tydligast.
Nu har det gått över två decennier sedan Anderstorps julkrubba först såg dagens ljus. Den har blivit en del av församlingens rytm, en del av människors minnen. Men den bär också på en framtid.
Figurerna, noggrant skurna i trä, är hållbara och kan glädja generationer framöver. Kanske kommer framtida kyrkobesökare att stå framför samma krubba och känna samma förundran. Kanske kommer barn som i dag lägger märke till herdarnas ansikten att en gång ta sina egna barnbarn till kyrkan och säga: ”Se, här är krubban som alltid har stått här vid jul.”
I den meningen är Anderstorps julkrubba mer än ett konstverk. Den är en bärare av kontinuitet, av berättelse och av tro.
När man betraktar Anderstorps julkrubba kan man se den på många plan. Den är ett hantverk, skapat av en präst och konstnär med rötter i Eva Spångbergs tradition. Den är ett konstverk, med figurer som talar genom sina uttryck och gester. Den är en pedagogisk resurs, som hjälper barn och vuxna att förstå julevangeliet. Och den är ett andligt centrum, en påminnelse om varför vi firar jul.
Allt detta började med en tanke hos kyrkoherden Börje Finnstedt, som ville ge församlingen en gåva. Genom omvägar, hinder och nya lösningar blev drömmen verklighet. Och sedan dess har krubban stått där, år efter år, som ett tyst men talande vittne om julens mysterium.
Text: Tove Kemper 2025