Följeslagarprogrammet är återstartat efter ett uppehåll vid krigsutbrottet i Gaza. ”I trots och i tro”, säger följeslagaren Annica Anderbrant. De orden fastnar i mig. I trots och i tro. Kan man få en bättre förebild?
Kriget stoppade följeslagaren Annica Huvudartikel Från Uppsala domkyrka till checkpoints i Israel När Annica Anderbrant gick i pension från tjänsten som domprost i Uppsala ville hon göra något helt annorlunda. Det blev följeslagarprogrammet i Israel/Palestina. Men uppdraget fick ett hastigt slut när kriget bröt ut. Genom att vara en internationell närvaro vill Ekumeniska följeslagarprogrammet bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – såväl palestinier som israeler.
Följeslagare från hela världen reser till Palestina och Israel för att ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning.
Initiativet till Följeslagarprogrammet kom ursprungligen som en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. I ett brev till Kyrkornas Världsråd bad de om en internationell närvaro i området.
Sedan augusti 2002 har ett tiotal kyrkor och organisationer i Sverige gått samman för att driva den svenska delen av programmet. Sveriges kristna råd står som huvudman. Sverige skickar följeslagare till området på tre månaders basis.
Annica Anderbrant reste ner tillsammans med en grupp följeslagare i slutet på augusti förra året. Hon skulle ha åkt hem i november, men det blev inte som någon hade tänkt sig. Mer om det strax. Men först en fråga: Varför vill en pensionerad domprost bli följeslagare?
- Jag ville ha något meningsfullt att göra som ändå var något helt annat än det jag gjort tidigare. Det finns en nyfikenhet i mig och en vilja hitta utmaningar i tillvaron. Jag har umgåtts hela livet med bibeltexterna som ju utspelar sig på en specifik plats. Det är fascinerande att Jesus kommer med ett fredsbudskap men den plats allt utspelar sig på, är en kokande kittel av konflikter.
Annica Anderbrant sökte till följeslagarprogrammet och fick komma på intervju hos Sveriges kristna råd, som samordnar programmet i Sverige. Efter antagningen följde utbildning både på plats och digitalt.
- Det var spännande att träffa de övriga antagna som kommer från hela landet och många olika sammanhang. Många var mellan 25 och 30år, men vi var en grupp 55+.
Väl där blev hon placerad i Jerusalem. Hon och de andra följeslagarna, från många olika länder, följde med barn till skolan och stod vid checkpoints. De fick med egna ögon se hur många palestinier som blev förhindrade att komma in trots att de hade alla papper i ordning.
-I mina rapporter, som bland annat läses av FN, skrev jag ordet ’harassment’ varje dag. Unga män som blir kroppsvisiterade bara för att de ser palestinska ut. Förnedringen var så vanlig att människorna knappt reagerade längre.
Den dag kriget bröt ut var Annica Anderbrant och två andra följeslagare ute i en by en bit utanför Jeriko. De skulle följa en herde i dennes arbete. Herdar ute i byarna ber ofta följeslagare om beskydd eftersom de måste vara ute med sina djur nära israeliska bosättningar.
-Det var en sval men vacker morgon. Vi drack te med herdens barn och barnbarn. Plötsligt började det plinga i våra telefoner. Vi fick höra att det hänt något nere i Gaza. De fick order att köra ner till Jeriko direkt. Men chauffören kunde inte ta den vanliga vägen eftersom de stora vägarna redan var avstängda. -Vi åkte över stock och sten och diken och tog oss in till staden ändå. Men då förstod vi inte hur allvarlig situationen var. Det händer olika saker då och då. Och till exempel vägar stängs ofta av, säger Annica Anderbrant. Efter ett par dagar i Jeriko blev följeslagarna transporterade till Jerusalem.
-Jag fick snabbt packa ihop alla mina saker och sedan samlades vi på Sankt Thomas Guesthouse. Personalen på plats försökte lugna oss, men flera av följeslagarna från andra länder hade redan fått besked att de skulle tas hem. Annica Anderbrant berättar att de sista dagarna i Jerusalem var märkliga. Flyglarmet hördes vid några tillfällen men i övrigt var allt mycket lugnt.
-Det var som en spökstad. Affärer var stängda och alla höll sig inomhus. Så blev det även svenskarnas tur att lämna. De fick hjälp av finska kyrkan.
-Vi åkte i tre stora taxibilar norrut, över gränsen till Jordanien och sedan med buss ner till Amman. Därifrån flög vi åt olika håll. Vi svenskar flög via Doa till Arlanda. Vi kom hem fredan 13 oktober på eftermiddagen. Ledsna och trötta. Ledsna för att det kändes så fel att åka. Men samtidigt var det omöjligt att stanna. Det skulle innebära för stora säkerhetsrisker för oss, men framför allt för de palestinska organisationer vi samarbetar med.
Var du rädd?
-Nej jag var aldrig rädd.
Efter hemkomsten har följeslagargruppen hållit kontakt med varandra och med människorna i Jerusalem. Annica Anderbrant reser runt och håller föredrag om sin tid i Israel/Palestina.
-Jag har jobbat mycket med religionsdialog. Det är väldigt viktigt att få dessa tre religioner kan samexistera. Men nu är även den kristna närvaron i Israel är mycket hotad.
Sedan i januari är följeslagarprogrammet igång igen, med nya följeslagare.
-I trots och i tro, konstaterar Annica Anderbrant. Förutom den oroliga situationen är ekonomin en utmaning. Vår regering har fattat nya beslut angående bistånd till Sida, som gör att många av aktörerna får mindre pengar. Annica Anderbrant är även vikarierande stiftsadjunkt för organisationsutveckling och ledarskapsfrågor, i Västerås stift. Hon ser med glädje engagemanget som finns i stiftet för människor i Israel/Palestina.
-Det är roligt med ungdomsutbytet Crossroads med ungdomar från det heliga landet och Jordanien som kommer hit till Sverige. Och jag var med på Global Trettonhelg i Rättvik. I Västerås stift finns ett stort engagemang för dessa frågor.
Text: Hanna Wallsten
Hanna Wallsten Bild: Palestinska skolbarn i Jerusalem går aldrig ensamma till skolan. De utsätts för kontroller och trakasserier av israeliska soldater. Foto: Annica Anderbrant