Nyhet / Publicerad 17 augusti 2026 / Ändrad 18 augusti 2026
Magdalena Sjöholm är församlingspräst i London. När Svenska kyrkan i utlandet firar 400 år i år berättar hon om livet som präst i en utlandsförsamling, människorna som söker sig dit och om vad åren i London har lärt henne om att vara kyrka.
När två tjänster i Svenska kyrkan i London blev lediga samtidigt bestämde sig Magdalena och hennes man för att söka. Hon som präst och han som församlingspedagog/ kommunikatör. Barnen var vuxna och hade flyttat hemifrån och tidpunkten kändes rätt.
– Det var liksom en glipa i livet där vi kände: Nu kan vi göra någonting för oss, någonting som vi vill.
Fyra år senare är de fortfarande kvar i London.
– På sätt och vis är jag väldigt mycket en vanlig församlingspräst, som i Sverige. Jag leder gudstjänster på svenska, har dop, begravningar och vigslar, konfirmander och själavårdssamtal.
Men det finns också stora skillnader.
– Man har inte sin församling nästgårds på samma sätt som i en geografisk församling hemma i Sverige. En del har tur och kanske kan promenera hit på 20 minuter, men många har runt en timme eller ibland två timmar med tåg eller tunnelbana att ta sig hit.
Församlingen sträcker sig dessutom långt utanför London. Tillsammans med församlingens diakon reser Magdalena regelbundet runt i Storbritannien och på Irland för att möta svenskar och fira gudstjänst.
– Vi åker till ungefär 13 platser per termin. Så vi reser rätt så mycket.
En annan skillnad är språket. Svenska är viktigt, men många av familjerna är blandade, med en svensk och en brittisk förälder. Partnern eller barnen talar inte alltid svenska.
– Vid dop, vigslar och begravningar är det rätt så mycket engelska. Fast vi försöker hålla fast vid det svenska och ha åtminstone lite grann på svenska, om det går.
Vilka som söker sig till Svenska kyrkan i London varierar mycket. Det finns en stor grupp äldre svenskar som har bott i Storbritannien länge.
– Många kom hit för 30, 40, 50 eller 60 år sedan. Ofta är det kvinnor som kom hit som au pairer, eller för att plugga eller jobba, träffade en engelsman, gifte sig och blev kvar.
Men där finns också svenska familjer som flyttat till London för jobb, turister som tittar in i kyrkan och människor som av olika anledningar hamnat i svårigheter.
– En del söker sig till ambassaden, men ambassaden kan inte hjälpa dem. Då kommer de hit i stället och vi kan hjälpa dem att tänka: Hur kan man hitta en lösning? Och bjuda på lite kaffe och kanske lite mat.
Och alla som hittar till kyrkan har inte svenskt påbrå.
– Vi har också människor som inte är svenskar, men som har hittat ett hem i Svenska kyrkan av olika anledningar. De kanske älskar Sverige, har lärt sig svenska och kommer hit för att hålla igång språket. Och så har det här blivit deras hem.
För många blir kyrkan mer än en plats för gudstjänster och aktiviteter. Magdalena använder ett uttryck hon hört tidigare: hjärtats språk.
– Det är en hemmaplats för många. En plats där man har sitt hjärtas språk och får möta det man längtar efter. Om det så är kanelbullar eller köttbullar, att få gå på vår julmarknad, prata med någon på svenska eller att få vara med på en gudstjänst på svenska.
I år firar Svenska kyrkan i utlandet 400 år. I London har det funnits svenska präster ända sedan 1700-talet. Den första svenska kyrkan kom 1728. Den nuvarande byggnaden uppfördes1911.
Att det finns en plats, en fysisk kyrka som ägs av församlingen och inte bara en verksamhet som hyr in sig någonstans har stor betydelse, menar Magdalena. Men platsen behöver också hela tiden fyllas med innehåll.
– Det handlar också om att bygga community, bygga gemenskap. Det är ett ständigt arbete. Människor försvinner och nya kommer och behöver fråga: Vad behövs nu? Hur ser det ut, vilka kommer, vad är deras behov? Hur kan vi mötas i det som pågår nu?
En tradition har en alldeles särskild ställning i församlingen: Lucia. Magdalena blev överraskad av hur stark den traditionen är bland utlandssvenskar, men också av hur många britter som lockas av den.
– Min uppfattning är att Lucia kanske håller på att försvinna lite i Sverige. Men här är det jättestort.
Under december fylls kyrkan av luciagudstjänster. Biljetterna säljer slut snabbt och besökarna är långt ifrån bara svenskar. Men Lucia har också en annan betydelse för församlingen.
– Det är vårt största fundraising-event. Vi tar betalt för Lucia och får in nästan en miljon kronor på det.
Magdalena har fått vänja sig vid att berätta att det kostar med till exempel en begravning eller en vigsel under åren i London. Församlingen behöver dra in pengar till verksamhet, löner och underhåll av den stora kyrkobyggnaden. På sikt ska bidragen från Sverige försvinna och församlingen bli helt självständig.
– Det är någonting jag har fått träna mig i, att faktiskt inte skämmas för att säga att saker kostar. Samtidigt är londonborna vana vid att församlingarna tar betalt och behöver donationer för att klara sig, då samhället är uppbyggt på ett annat sätt här.
Samtidigt finns det verksamhet som församlingen vill ska vara tillgänglig oavsett plånbok. Lunchen för äldre har till exempel länge varit gratis. Numera uppmuntras den som kan och vill att lämna ett bidrag.
– Det finns äldre som är rätt så fattiga och inte har råd, och de ska också kunna komma.
Seniorträffarna samlar ett 90-tal personer för gudstjänst, gemenskap och lunch – gärna svensk husmanskost som kålpudding, även om det ibland blir tacos.
Det var inte oväntat att Magdalena en dag skulle arbeta i utlandskyrkan. När hon var barn arbetade hennes pappa som sjömanspräst. Familjen bodde tre år i Australien och ett år i England.
– De åren har nog präglat både mig och mina syskon och jag har alltid haft en längtan efter att jobba utomlands.
När hon flyttade till London väckte miljön minnen från barndomen.
– Min första känsla när jag kom hit var ändå att det var lite som att komma hem. Det är svårt att beskriva, men hur trottoarerna såg ut, hur husen såg ut – det var så bekant för mig. Lite så var det: ”Ja, men här är jag hemma”.
Londonlivet har gett Magdalena möjlighet att ta del London och stadens kulturutbud och att resa runt i Storbritannien. Men det finns också sådant hon längtar efter från Sverige.
– Jag saknar tystnaden. London är lite för mycket ljud hela tiden, 24 timmar om dygnet. Jag saknar naturen, skogarna framför allt, att gå ut i skogen och bara ha det tyst. Och jag saknar havet och att kunna se horisonten.
Åren i London har vidgat Magdalenas bild av vad en kyrka och en församling kan vara. Dels genom de annorlunda ekonomiska förutsättningarna och beroendet av volontärer, dels genom mötet med andra kyrkliga traditioner.
– Jag tror att jag har fått en större erfarenhet av vad kyrkan kan vara.
Genom kontakterna med Church of England har hon mött en kyrklig bredd som sträcker sig från mycket högkyrkliga församlingar till lågkyrkliga och karismatiska sammanhang.
– Jag har lärt mig att leva i en mycket större kyrklig bredd än vad jag har varit van vid från Sverige och Västerås stift. Det har varit väldigt spännande.
Och till den som själv går och funderar på att söka en tjänst i Svenska kyrkan i utlandet är hennes råd tydligt:
– Går man och klurar på det, då ska man absolut ge sig en chans att söka och pröva. Man möter så mycket spännande människor och olika människoöden när man jobbar i utlandskyrkan.
Text: Ann Löfqvist
Foto: Petter Swärd
