På 1600-talet skrevs en text som betytt mycket för mig. Den heter Sorgen och glädjen de vandra tillsamman. I Den svenska psalmboken är det psalm nummer 269. En anledning till att den psalmen berör är att den handlar om något djupt mänskligt, nämligen att sorgen drabbar alla och att det inte alltid syns på utsidan hur vi känner oss. En av verserna handlar om den hemliga sorgen.
Nyckfull är lyckan till väsen och tycke.
Sorgen tar säte i konungens barm;
ofta ett bröst under kosteligt smycke
gömmer sin oro och hemliga harm.
Alla har sitt, hårt eller blitt.
Himlen allena är sorgerna kvitt.
Det där att känna ”sin oro, och hemliga harm”, är välbekant. Det är som något kletigt som inte vill släppa skulle ha flyttat in på insidan. Många gånger är sorgen just hemlig. Det kan vara så att jag inte kan visa den för att de andra inte verkar vara ledsna längre. Tvärtom kanske de menar att jag borde gå vidare och inte känna så mer, fast det är precis så jag känner.
Sorg kan också gälla relationer som andra inte visste att jag hade eftersom bara jag vet hur nära vi egentligen stod varandra. Det går också att sakna ett liv som jag hade när det var fart och gemenskap omkring mig, och så är det kanske inte längre. Sorgen kan också gälla ett husdjur. Då är det inte säkert att andra förstår hur ledsen jag är.
I Sverige är vi ibland lite tafatta när någon får sorg. En del menar att då ska vi inte störa. Många är rädda för att säga fel saker. Men den rädslan kan resultera i att ingenting blir sagt och tystnaden som omger en sörjande människa kan vara stor. Här finns våra traditioner som ett stöd. Att uttala den slitna frasen ”beklagar sorgen” är ett sätt att benämna det svåra och kunna inleda ett samtal.
Att tända ljus och sitta stilla en stund är en annan tradition som kanske känns onaturlig i vår tid. Vi vill hellre göra något, ordna, styra upp och reda ut. Kanske är det därför allhelgonahelgen blivit så viktig. Människor går till kyrkogården, tänder ljus och stannar upp en stund inför den obegripliga döden, sin oro, och hemliga harm.
Det är också en tröst att se många andra som kommit till kyrkogården. Även om vi inte alltid förmår prata med varandra om sorgen, så syns det att vi delar samma börda. Alla tända ljus lyser upp mörkret och påminner oss om Guds ljus, som räddar oss från döden, som visar oss på förlåtelsens väg och som ger oss ett himmelskt hopp.
Biskop Mikael Mogren