Barnkören blev vägen till både musiken och kyrkan

Charles Brusquini var en av de två nya musikerna, han drömmer om ett rikt körliv i församlingen där han arbetar. När Charles Brusquini blickar tillbaka på sin väg till yrket som organist börjar berättelsen inte i en kyrkbänk eller i ett musikaliskt hem. Den börjar i en barnkör.

Som sex- eller sjuåring provade han olika fritidsaktiviteter. Föräldrarna skickade honom både till fotbollsträningar och till barnkören i Västerås domkyrka. Det visade sig bli ett val som skulle få avgörande betydelse.

– Jag började i barnkören 2007. Ganska snart därefter visade körledaren orgeln för mig. Jag blev orgelelev och med tiden blev det absolut det roligaste som fanns, säger han.

Intresset växte snabbt. Han fick medverka i gudstjänster och började så småningom gymnasiet på Musikkonservatoriet i Falun. Parallellt spelade han piano på kulturskolan, men det var mötet med kyrkomusiken som satte riktningen för framtiden.

Vägen till kyrkomusiker

I dag har cirkeln på många sätt slutits. Sedan två år är han anställd i Svärdsjö, Envikens och Sundborns pastorat, där han bland annat leder barnkör och snart ska börja undervisa egna orgelelever.

– Nu ser jag verkligen vilken skatt barnkören är. Det finns intresse för orgelundervisning också, så det ska bli väldigt roligt att komma i gång.

Vägen till tjänsten som kyrkomusiker har gått via flera olika uppdrag. Han har hoppat in där det behövts runt om i Västerås, haft sommarjobb i Falu pastorat och arbetat som kantorsvikarie under två år.

Samtidigt har han tagit organistexamen som består både av en kandidatexamen från Kungliga musikhögskolan i Stockholm och Svenska kyrkans utbildningsinstituts ettåriga utbildning.

För Charles Brusquini, som saknar kyrklig bakgrund blev året på Svenska kyrkans utbildningsinstitut särskilt betydelsefullt.

– Det har varit väldigt givande. Jag har fått grotta ner mig i bibeltexter och psalmtexter och fått en teologisk grund för allt det vi gör praktiskt. Jag har fått lära mig mer om vad Svenska kyrkan tror och varför vi gör som vi gör.

Han lyfter också fram lärarnas breda kunskap och den praktiska förberedelsen för yrkeslivet.

– Musiklärarna har gett oss många konkreta tips. Vi har också jobbat mycket med ledarskap, eftersom kyrkomusiker ofta leder körer och andra grupper.

Snart väntar mottagningsgudstjänsten, en tradition som markerar att utbildningen är slutförd. Att bli uppmärksammad på stiftsnivå betyder mycket, tycker han.

– Jag tycker att det är väldigt roligt att vi blir uppmärksammade. Det hör till att få ett mottagande. I söndags spelade jag när vi tog emot den nya kyrkoherden i vårt pastorat, så det ska bli kul att själv få uppleva något liknande.

Riktar blicken framåt

Förutom orgelelever, kyrkokör och barnkörer finns en särskild satsning som han gärna vill förverkliga.

I dag saknas verksamhet för unga mellan barnkören och vuxenkören.

– Efter årskurs sex blir det ett glapp. Jag ska starta en ungdomskör. Då får vi en möjlighet för körsångarna att utvecklas och ha något att se fram emot och andra sångare att se upp till.

Utöver arbetet med körerna kommer han också att ha ett övergripande ansvar för pastoratets instrument. Och när samtalet kommer in på orglar märks det att entusiasmen fortfarande är lika stark som när han som barn fick se orgeln i domkyrkan för första gången.

I Sundborn finns ett instrument som ligger honom särskilt varmt om hjärtat.

– Det är en Setterquist-orgel från tidigt 1900-tal. Den är varm och ädel i klangen. Ganska liten, men en favorit hos mig. Det är alltid något jag ser fram emot att få tjänstgöra vid.

Text: Hanna Wallsten
Foto: Åke Paulsson