Att vara volontär på Stiftsgården innebär att vara med och forma Stiftsgårdens miljö och delta i gårdens arbete och liv.
Ida Andersson kom hit direkt efter gymnasiet.
- Min ungdomsledare i Säterbygdens pastorat pratade med Gustav här och de tyckte att jag passade. När de frågade mig sa jag ja. Vi var på läger här då, berättar hon.
Nu arbetar hon själv med att ta hand om ungdomsgrupper som kommer till Stiftsgården för läger, samt i gårdens reception, kök och vaktmästeri.
Ola Larsson ville ta en paus i teologistudierna i Uppsala.
- Jag hörde mina studiekamrater prata om stiftsgården och blev nyfiken. Så såg jag att det fanns möjlighet att anmäla sig som volontär.
Till stiftsgården kommer människor från hela världen. En vanlig dag kan innebära besök av föreläsare från Sydafrika, en ungdomsgrupp från södra Norrland eller grupp präster från Västmanland och Dalarna som går en fortbildning. Dessutom får gården dagligen besök av många lunchgäster från byn.
Både Ida Andersson och Ola Larsson uppskattar alla dessa möten som sker på gården dagligen.
-Det roligaste är att vi får träffa så många olika människor. Jag har växt som människa när jag har varit här, säger Ida Andersson.
Ola Larsson fyller i:
-Vi lär känna församlingarna i Västerås stift. Många kommer hit på läger och vi får knyta kontakter. Det blir ett väldigt fint utbyte.
Volontäråret sträcker sig från augusti till juni. Både Ida och Ola är inne på sitt andra volontärår. Men det går även bra att stanna en kortare period om ett halvår.
Vem skulle ni rekommendera att söka volontärplats?
-Jag tycker att alla ska bli volontärer på stiftsgården! säger Ola först. Men sedan nyanserar han sig ändå lite: Det är en bra sak att göra om man inte vet vad de ska göra efter gymnasiet eller om man behöver en paus i pluggandet. Här får vi både andlig växt och personlig växt.
Ola Larsson har för avsikt att återuppta studierna och så småningom bli präst. Ida Andersson siktar på att bli församlingspedagog.
Hon tar med sig bra erfarenheter från Stiftsgården.
-Framför allt att det inte är farligt att prata med folk och att man kan våga testa något nytt, säger hon.
Text och bild: Hanna Wallsten