Vad händer när vi byter papper mot skärm?

Det taktila – kroppen läser också
Du kanske också har känt det, hur det är något särskilt med att hålla en bok eller tidning i handen. Känslan av att kunna bläddra fram och tillbaka, att känna doften av papper, handlar inte bara om nostalgi. Det finns något mer grundläggande där, något vi inte riktigt kan sätta ord på. 
Ylva Gislén, konstnär och forskare, försöker ändå göra just det. När vi ringer upp henne sitter hon i sitt hus i en by utanför Simrishamn, där hon lever nära naturen. Hon berättar om något som sällan får plats i debatten om digitaliseringen, nämligen kroppens roll i vår förståelse. 
– Många pratar om hur det är mer ansträngande för ögonen att läsa på en skärm. Men jag tror inte att den förklaringen räcker, säger hon och menar att det handlar om något djupare.
Hon lyfter fram den fysiska kontakten med texten som en aspekt vi sällan pratar om.
– Förmodligen har vi skrivit i sanden och på grottväggar långt innan vi började skriva på papper. Men något händer när vi flyttar litteraturen till en skärm. Många funderar på vad det gör med hjärnan, men få talar om vad som händer med handen.

Vad betyder det egentligen att hålla något i handen? Ylva menar att vi är dåliga på att sätta ord på just det. På hur kroppen minns, som tyngden av en bok i handen, hur papper doftar, känslan i fingertopparna när vi bläddrar. 
Hon ser hur något går förlorat i det digitala. Visst kan det vara skönare för ögat att läsa på papper, men det handlar om mer än så. Vi får en känsla av helheten när vi kan bläddra fram och tillbaka.
– Det funkar inte på samma sätt att scrolla. Sedan finns det något med det taktila, att ta in pappret, som vi inte riktigt kan förklara. Men vi vet att det spelar roll. 
Ett exempel är barn som gör minnesanteckningar för hand. 
– De minns innehållet bättre än om de skriver på dator. Något händer, kroppen är med i lärandet.
Ylva har handlett många studenter och doktorander inom konstnärlig forskning – ett område där många brottas med hur man uttrycker något som inte låter sig mätas, men ändå finns där.
– Det är svårt att hitta ett språk för det. Hur för man över något som sitter i kroppen och intuitionen till det vi förstår med huvudet?
Hon konstaterar att, precis som vi är blinda för hur till exempel haven långsamt förändras, är vi också blinda för kroppens förändring – hur våra upplevelser skiftar när vi lämnar det fysiska. Saker som en gång varit självklara, som att skriva för hand och läsa på papper, blir allt mer ovanliga. Många barn saknar fysiska skolböcker och lär sig inte längre skriva skrivstil.
– Något går förlorat, och det är svårt att förstå konsekvenserna av det. Ofta märker vi det först när det är för sent. 
Därför menar Ylva att vi har ett ansvar att bevara den taktila kunskapen – inte bara för oss själva, utan för våra barn.
– Det finns någonting i händerna och i hur vi lyssnar, hur vi uppfattar ett rum med hela kroppen. Det är något som vi behöver återerövra och vi behöver lägga lite tid på det. 

Det rumsliga – det rum där tanken får plats
Kanske är det just det, behovet av att återerövra närvaron, som också driver poeten Jonas Gren. Han har aldrig ägt en smartphone. Istället har han ägnat sig åt att lyssna. På vad som händer med oss när vi alltid är uppkopplade. På vad vi längtar efter när vi försöker koppla ner. 

I sin nya bok Ingen surf: handbok i nedkoppling samlar han både sin egen erfarenhet och samtal med trettio personer om livet med och utan ständig uppkoppling. Boken är ett slags hybrid, en existentiell essä om vad det gör med oss att aldrig riktigt vara ifred.
– All typ av nedkoppling måste vara ett experiment, så som världen ser ut idag, säger han. 
– Starka krafter vill att vi ska vara uppkopplade: teknikbolag, arbetsgivare, sociala sammanhang, myndigheter. Vi kan inte riktigt vinna över dem, men vi kan hjälpas åt att fantisera mot ett bättre sätt.
Ett stående fynd han gjort när han pratat med folk som valt att vara mindre online, är att lästiden ökar. När folk kopplar ner – läser de mer. Nästan alla beskriver det med samma ord: det är skönt. Som att något tungt lyfts bort.

 Precis som Ylva Gislén ser Jonas hur det är först i efterhand som vi förstår vad vi lämnat bakom oss. Hur mycket tid och energi som går åt till att vara digital och hela tiden tillgänglig, hur svårt det är att fokusera när man vet att något kan plinga till när som helst.
Han pratar också om det taktila, om vad som händer när vi läser på papper istället för skärm. Men han vill även gärna lyfta en annan aspekt: det rumsliga.  
– Forskning visar att vi minns bättre, och förstår bättre, när vi läser på papper än på skärm. En del tror att det hänger ihop med hur minnet fungerar i relation till rumslighet. Vi kommer ihåg var i boken något stod, hur sidan såg ut. 
Det handlar om förankring, förklarar han. Om att vara fysiskt engagerad i det man läser och skriver. 
Själv tar han alla anteckningar för hand, både för minnet och känslan.
Det han märkt är att hans skrivande blir något helt annat när han befinner sig i ett rum utan internet. När allt som pockar på är borta. Hemma kan han alltid falla för det han kallar ”kollasjukan”. Det där rastlösa behovet att kolla mejlen eller meddelanden hela tiden.
– Egentligen är det där ju en marginell syssla, den koncentrerade tiden är själva kärnverksamheten. Men i vår tid blir det ofta tvärt om. 
Kanske är det just det som gör att den tryckta texten fortfarande har ett försprång, frånvaron av distraktion. Den stör inte. Den distraherar inte. Den ligger bara där stilla och väntande, och låter dig stanna kvar.

Det själsliga och meditativa – tankens långsamma samtal
När vi läser på skärm blir vi nästan alltid distraherade, även om vi inte märker det. Det är något Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria och författare till boken Bokens folk, har funderat mycket på. 

Boken handlar om hur vi läser, och varför det spelar roll, både för vår tanke och vår tro. Under arbtext: Ida Therén, Sophie Ekman Illustration:  Sophie Ekman FOTO: Alva Bexell, Caspe, Zandra-Erikshedetet reflekterade han särskilt över hur själva formatet påverkar oss. Hans slutsats är tydlig: skärm och papper har båda sin funktion, men de främjar olika typer av läsning. 
– Datorskärmen och telefonen är inte byggda för långsam läsning. Det finns så mycket som stör, säger han och nämner reklam, länkar och notiser. Bara beslutet att låta bli att klicka kräver energi, menar han. 

Skärmen gör texten lättillgänglig, men just därför blir det också svårare att stanna kvar. Joel beskriver det som att vi ständigt ställs inför valet: Vill jag fortsätta här? Eller finns det något mer lockande ett klick bort?

Han berättar att det för några år sedan gjordes en studie på kyrkliga läsare som fick läsa bibelcitat på skärm eller papper. De som läste på skärm läste oftare, men hade svårare att ta till sig innehållet. Många beskrev det som att de läste informativt snarare än meditativt. Det blev något man bara snabbt tog till sig, snarare än något man levde med.
Det går att läsa långsamt även digitalt, menar Joel, men det kräver träning och fokus.
– När man läser långsamt på en skärm får man jobba lite mot formatet. Det kan gå bra ibland om man blir väldigt fångad eller har tränat upp det. 

Men formatet bjuder in till snabbläsning och skumning, och Joel menar att vi har vant oss vid att läsa snabbt på skärm. Att det har blivit vårt defaultläge.

Samtidigt vill han inte döma ut den digitala texten. Visst har det sina fördelar att kunna skumma, scrolla och söka snabbt. Problemet uppstår när det är det enda sättet vi läser på. Då vi går miste om den andra kvalitén i läsning, som är mer av dialogisk och meditativ art. Alltså, där vi läser för att utveckla vårt tänkande för att gå i dialog med en annan människa, som författaren eller berättaren. Den typen av läsning gynnas om vi läser mer långsamt och mer noggrant, konstaterar han. Och det görs bäst på papper.

Hans slutsats är tydlig men nyanserad: 
– Vi måste bara medge att skärmar och tryckta böcker är bra på olika sätt. Det är jättebra att kunna hitta saker snabbt, men vi kan inte bara leva i den textmiljön utan vi måste också kunna ha rum för en reflekterad, meditativ och kritisk läsning. Och där är pappersboken omistlig.

Text: Ida Therén, Sophie Ekman