Vi uppmärksammar fågelsången som bryter tystnaden efter de långa vintermånaderna och knopparna som söker sig upp ovanför marken. Naturen öppnar långsamt sina ögon och vi gör detsamma.
Det är som att Guds skapelse, både jord och människor minns hur livet känns när allt får börja om.
I skiftet mellan mörker och ljus ligger också påskens hjärta. Påsken som bär berättelsen om livet som går sönder, om smärtan och det svåra, om mänskliga relationer som brister och om död.
Det är en berättelse om när livet inte längre är begripligt och vi skakas i vår grund.
Tack och lov stannar inte berättelsen där. Sedan följer berättelsen om uppståndelsen. Det viktigaste av allt. Den som berättar om hoppet som trotsar logiken och om livet som reser sig ur det som verkade förlorat. Påsken påminner oss om att det alltid finns en väg vidare, också när den är dold för våra ögon.
”Påsken påminner oss om att det alltid finns en väg vidare, också när den är dold för våra ögon.”
Så möts vårens spirande grönska och påskens löfte i en gemensam rörelse: förändring, förnyelse och liv. Våren säger att livet vill oss något. Påsken säger att livet är starkare än allt som hotar att släcka det.
Kanske är det just därför denna tid berör oss så djupt. Vi får stanna upp, andas in den friska vårvinden och låta hoppet slå rot i oss på nytt.
Vi får tro att det som varit tungt kan lätta, att det som varit tyst kan börja sjunga och att det som känts dött kan blomma igen. I det får vi leva. Leva i Guds löfte om att vi aldrig är ensamma och att Gud är ljuset.
Påsken, livet och våren är tre berättelser som egentligen är en och samma. Ljuset finner alltid sin väg.
Jessica Holmgren
kyrkoherde i Vallentuna församling
jessica.holmgren@svenskakyrkan.se