När världen ropade efter fred

För hundra år sedan samlades kyrkoledare från hela världen i Stockholm. Mötet, som ägde rum efter ett krigssargat Europa, blev ett genombrott för ekumeniken – och ett tecken på hopp. I en tid av splittring och polarisering är utmaningarna minst lika stora idag.

– Ekumenikens år innebär en uppmaning till alla kyrkor att ta sig tid för fred, säger Sofia Camnerin, generalsekreterare för Sveriges kristna råd.

Har du någonsin tänkt på människorna och Gud som ett hushåll där världen är vår gemensamma bostad och vi ansvarar för varandras försörjning? Det är ett sätt att beskriva ekumenik, enligt Sofia Camnerin.

Ordet kommer från grekiskans ”oikos”, som betyder hus, hem eller samhällets grundläggande enhet. 

– Ekumenik handlar om att vi människor är gjorda för att höra ihop med varandra och med Gud. Det är någonting  djupt naturligt att vilja fördjupa det vi vet är ett faktum, nämligen att vi hör ihop. För först när vi är ett kan världen känna hopp och tro igen, säger Sofia Camnerin.

Och hopp och tro är något världen behöver desperat, såväl nu som 1925, då Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom bjöd in ledare från ortodoxa och protestantiska kyrkor över hela världen för ett möte i Stockholm. Bakgrunden var ett söndertrasat och krigshärjat Europa som led av misär och misstro. Även kyrkorna hade vänt sig mot varandra och stått på olika sidor under kriget och även i olika utsträckning legiti merat väpnat våld, berättar Sofia Camnerin.

– Mötet blev livsviktigt. När ledarna plötsligt stod på samma scen var de tvungen att börja prata med varandra, reparera relationerna och bygga tillit. Efter mötet tog den ekumeniska rörelsen fart. Det bildades en ekumenisk nämnd i Sverige som senare blev Sveriges Kristna Råd. Internationellt ledde mötet så  småningom till bildandet av Kyrkornas världsråd och Nathan Söderblom fick Nobels fredspris för sitt initiativ.

Hundra år senare finns flera exempel på samarbete mellan katoliker, ortodoxa, pingstvänner och lutheraner, både i Sverige och internationellt. Samtidigt finns det kvar vissa djupa skillnader mellan kyrkorna som fortsätter att skilja oss åt.

– Vi ser fortfarande kyrkoledare som legitimerar sina länders krigföring och hävdar att Gud står på deras sida. I ett sådant samhällsklimat blir samarbetet mellan kyrkorna ännu viktigare och fokuserar på allt vi kan göra tillsammans, hävdar Sofia.

Att mötas trots olikheter är inte alltid enkelt, men enligt Sofia Camnerin har kyrkorna ett särskilt ansvar att fortsätta påminna om att fredsbyggande, förebyggande insatser, diplomati och relationsbygge måste prioriteras, så att vi inte fastnar i krigsretoriken.

– Nu hör vi hela tiden att vi måste rusta oss för krig, men vi måste samtidigt rusta oss förfred. Det är viktigt att kyrkorna fortsätter hävda att krig är emot Guds vilja. Det ekumeniska året innebär en uppmaning till alla kyrkor att ta sig tid för fred. Ett slags proklamerande att det verkligen är hög tid för fred.

Det kyrkorna kan göra är att bygga tillit inifrån som reparerar världen, menar hon. Och trots mörka tider, bär Sofia Camnerin på hopp.

– Jag hoppas att församlingarna ska känna en frimodighet och glädje i att vi inte har gett upp och att det inte är kört. Gud har inte gett upp. Vi fortsätter sprida det glada budskapet och evangeliet och vill göra det tillsammans med andra.

Fotnot: Under 2025 firas det ekumeniska året. Då uppmärksammas att det var 100 år sedan Nathan Söderbloms Stockholmsmöte men också att det är 1700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea år 325. I Nicea enades den tidiga kyrkan kring en bekännelse av den gemensamma tron.

TEXT: Anna Jonasson
FOTO: Andréas Lindström, Peter Hoelstad, Arkiv